C.R.A.Z.Y. 2006

Zac föds på juldagen 1960. Sedan dess har hans födelsedag alltid hamnat i skuggan av Jesus firande. Som tröst får han också alltid en dubbelt så stor present som hans tre äldre bröder – en klen tröst, för presenten är sällan vad han önskar sig.

När Zac är nyfödd råkar hans pappa tappa honom i sjukhusgolvet med huvudet före. När han är fem får han av en Tupperware-försäljerska höra att han har en helande gåva. Samtidigt krossar han pappas favorit-lp. På hans tionde födelsedag ser hans far honom utklädd i mammas klänningar. Därefter är det fullskaligt krig mellan dem två, ett krig som pågår i över 10 år.

”Crazy” är inte bara titeln på en Patsy Cline-låt. Det är också namnet på Kanadas Oscarsbidrag för i år som Bästa utländska film, en ljuvlig, fransktalande dramakomedi där handlingen för tankarna till ”Fucking Åmål”, stilen känns lånad av ”Amelie från Montmartre” medan den inleder med en voice-over och sträcker sig över ett par decennier precis som Martin Scorseses ”Maffiabröder”. Bättre inspirationskällor finns inte. Filmen som blev en stor kritiker- och publiksuccé i hemlandet, kan framstå som en barndomsskildring, en homohistoria, en skruvad 70-talskomedi eller ett mörkt relationsdrama men är nog egentligen lite av varje och mer därtill.

Dysfunktionella familjer på film kan vara alldeles pinsamma eller rent outhärdliga att se, men inte sen Tenenbaums tider har de varit såhär underhållande. Den hippa men konservativa pappan, hans älskande mor, bröderna som antingen är idioter eller sportfånar – Zacs familj kommer farligt nära stereotyper, men räddas av fantastiska skådespelarinsatser och mycket värme och humor även i mer allvarliga situationer.

Men ”C.R.A.Z.Y” handlar lika mycket om Zac, i olika stadier under uppväxten, och hans strapatser med att komma tillrätta med sig själv och sin sexualitet. Zac vill mer än något annat återfå sin fars kärlek utan att behöva leva i en lögn, något som leder till en emotionell berg-och-dalbana både för den osäkre ynglingen, hans katolska familj och oss i publiken. Huvudrollsinnehavaren Marc-André Grondin gör här ett alldeles strålande porträtt av en ung och missförstådd man, och det är inte svårt att se varför han kallas ”Kanadas svar på Gael García Bernal”.

Musiken spelar en mycket viktig roll, det sägs att regissören Jean-Marc Vallée skar ner sitt egna gage för att kunna köpa in alla de 60- och 70-talshits han ville ha med. Ziggy Stardust, Pink Floyd, Elvis och Stones, alla är de med och hjälper till att förgylla dessa två timmar med nostalgiska toner. Scenografin och kostymerna är färgstarka och genomarbetade i denna retro-tidsmaskin till film, och även fotot och klippningen är felfri. Speltiden kunde kortas ner lite genom att offra några scener i filmens andra halva som inte tillför så mycket mer, men det är också mitt enda bidrag till avdelningen för klagomål.

”C.R.A.Z.Y.” både värmer och skär i hjärtat på en och samma gång. Den var en av mina absoluta favoritfilmer under årets Göteborg Film Festival, och nu får den äntligen en riktig biopremiär – ganska begränsad, men om den dyker upp i en stad nära dig, se till att inte missa den.