Caesar måste dö 2012

Varje år sätts en pjäs upp av de intagna på Rebibbia-fängelset utanför Rom. Arbetet leds av inhyrde regissören Fabio Cavalli och den här gången har turen kommit till Shakespeares "Julius Caesar".

I inledningen av den något förvirrande filmen av bröderna Paolo och Vittorio Taviani får vi se en glimt av den färdiga föreställningen innan de lyckliga skådespelarna tackas, för att sedan föras tillbaka in i sina celler. Det blir en minst sagt kraftfull kontrast med friheten i konsten som de precis upplevt, och den inlåsta verkligheten som de här männen till vardags lever och föses åter in i när publiken väl gått hem. Efter inlåsningen hoppar filmen ett halvår bakåt i tiden så att vi från början får hänga med på både provspelningar och repetitioner av Julius Caesar innanför murarna på fängelset.

Den första förvirringen kommer av att jag inte genast förstår om det ska föreställa dokumentär, fejkad sådan eller bara vara film om teater. Eller är det helt enkelt filmad teater? 
Jag vet först inte riktigt, men köper hyfsat snart varianten "film om teater" och som sådan är den riktigt bra.
 Skådespelarna i filmen, liksom i pjäsen som sätts upp, är alltså fångar som spelar sig själva och som sedan spelar de olika karaktärerna i föreställningen. Som sagt, det är lätt att trassla in sig. Men när man lyckats reda ut röran eller ännu hellre aldrig hamnar i den, är det som utspelar sig på duken mycket gripande. Det är spännande att följa karaktärernas utveckling, fast också se och förstå likheterna mellan de spelade figurerna och de som spelar dem och ju längre in i filmen vi kommer desto mer suddas dessa gränser på ett fascinerande sätt ut.

Det svartvita, liksom de gråa gångarna utan fönster och gårdsplanen med stängsel omkring fungerar som perfekt klaustrofobisk inramning till dramat innanför, som alltså pågår på två plan varav det är pjäsens som blir det mest kärnfulla. Vilket jag kan tycka är lite synd, då jag gärna hade sett mer av det andra, som egentligen mest bara antyds.

Jag skulle önska att bröderan Taviani dels hade låtit det vardagliga dramat och de intagna själva få ännu mer utrymme och dels att de hade varit lite mer tydliga med filmens form, att de direkt i början hade kommit överens med mig som åskådare vad det var jag skulle se. Men det sagt, är det ändå annat och mycket vägde upp och var bra. Riktigt bra. Rollprestationerna som redan upprepat nämnts, är helt grymma och efter att min förvirring hade lagt sig var gångerna flera som jag satt som fastfrusen i sätet med gråten i halsen och tårar i ögonen. Den fantastiska ensemblen är så trovärdiga i sitt spel och de på pappret rätt krystade replikerna faller lätt men bestämt och exakt där de ska, med resultatet att teater (fastän i film) sällan varit såhär bra och faktiskt nog aldrig Shakespeare.

"Efter att jag kom i kontakt med konsten har min cell blivit ett fängelse" avslutar livstidsdömde Cosimo Rega när dörren bakom honom låses. Jag har tänkt mycket på det och hoppas för hans skull att han ändå i konsten fortsatt kan känna sig fri, för det förtjänar människan.