Cake 2014

Aniston spelar här Claire, en kvinna som är både fysiskt och psykiskt ärrad från en traumatisk händelse. Hon gömmer sig undan världen i sin LA-villa med sitt moderligt ömsinta mexikanska hembiträde Silvana (väldigt fint spelad av Adriana Barraza), och har sen länge insett att de mjuka samtalen som hennes stödgrupp erbjuder inte dämpar smärtorna lika effektivt som vin och tabletter. Men även om sömnpiller och tillfälligt sex med trädgårdsmästaren håller henne i ett relativt känslolöst stadium så plågas hon av kroniska smärtor och hemsöks nattetid av spöket från en gammal gruppmedlem som hoppat från en bro (Anna Kendrick). Sa jag att hennes son är död och att hon även bor kvar i huset med pojkrummet orört? Yep, Claire har en ångesttårta i många lager.

Aniston gör här en kraftansträngning för att ta sig bort från brett kommersiella komedier såsom "Familjetrippen" och "Horrible Bosses"-filmerna, axlar en riktig Julianne Moore-roll (gissar att Moore var upptagen med Still Alice) och tar i från tårna för att nå hela vägen upp till statyett-hyllan. Och hon gör det bra, det är en knepig uppgift att vinna publikens sympatier när ens karaktär behandlar alla runtomkring en som skit, och samtidigt balansera upp en karaktär som kämpar med alltifrån missbruk till fysiska handikapp, sömnproblem och självmordstankar. Kanske är det Jennifer Anistons mest dynamiska rollprestation hittills.

Jag uppskattar verkligen att filmen tar sorg och trauma på allvar, att där inte finns några snabba lösningar. Men det går inte att komma ifrån den något syntetiska eftersmaken i ”Cake” som må ha det samlade innehållet av både en och två Oscarsfilmer, men kvalitén i storyarbetet saknas. Hela dramat känns för konstruerat och överraskar sällan, varje vändpunkt kommer tydligt aviserad och de karaktärer som omger Claire förblir outvecklade, däribland Sam Worthingtons änkeman som Claire inleder en relation med. Från titel till manus, poster, hårruffs, förfulande ansiktssmink och skådespeleri smakar alltihop en lite för desperat Oscar-hunger. Det är en fin tårta, med en kalkylerad baktanke.

Filmen i sig hade vunnit på att skrapa bort några lager av problem och samtidigt bli lite skitigare, mer oförutsägbar och på så vis mer mänsklig. De tekniska aspekterna är klanderfria. Fotot är passande nedskalat, avsaknaden av vida bilder och exteriörer speglar på ett målande sätt Claires klaustrofobiska sinnesstämning. Det är en subjektivt berättad historia som snyggt balanserar mellan dåtid och nutid, mellan verklighet och hallucinationer. Aniston är som sagt utmärkt, hon tar nästan ut sig lite väl mycket. Som ett snyggt solo i en medioker låt.