Call Jane 2022

Det är lätt att tro att en film om aborträttsaktivister i våra tider skulle gå på ren knockout och slå i motståndarsidans solar plexus med rå kraft och ursinne. Men se där - "Call Jane" motsvarar inte förväntningarna. Istället är det en hjärtevärmande film som både underhåller och får igenom sitt budskap med humor.

 

Hemmafrun Joy (Elisabeth Banks är som klippt och skuren för rollen) lever ett harmoniskt liv i förorten med sin juristman och dotter. Någonstans känner hon att världen är större än så – unga aktivister protesterar och gör upplopp på gatorna mot krig och Joy vädrar fascinerat deras passion men kan endast stå som betraktare. Hon har sin graviditet att fokusera på, familjen ska snart få tillökning. Här griper dock ödet in när Joy diagnostiseras med ett sällsamt livshotande tillstånd där hennes graviditet kan utlösa hjärtattack. Men trots allvaret i hennes situation vägrar sjukhusets ledning (en bunt äldre konservativa män) att utföra en medicinsk abort – Joy får på gott och ont hitta en egen lösning.

 

Det blir startskottet till att komma i kontakt med en undergroundgrupp ledd av Virginia (spelad av en Sigourney Weaver som i ärlighetens namn stjäl hela filmen i alla sina scener) som med risk för att åka i finkan hjälper utsatta kvinnor att fixa sina liv mot en rejäl betalning (aborterna utförs av ett ”kapitalistsvin” trots allt!). Den naturligt vetgiriga Joy inser snabbt att rörelsen ger henne chansen att förverkligas och göra något av betydelse i samhället).

 

För att vara en film om aktivism är ”Call Jane” skönt lågmäld och trots de uppenbara (och oroväckande) parallellerna till dagens USA undviker man plakatpolitik och ett vältrande i misär. Istället blir abortfrågan en symbol för upplyftande kvinnlig frigörelse i en tid när det fortfarande inte var självklart för kvinnor att fritt välja jobb. Kemin mellan Banks och Weaver och deras motspelare är påtaglig – här finns verkligen en gemytlig vardagsrumskänsla där vänner med olika ståndpunkter bjäbbar mot varandra men alla lyssnar och tar till sig. Och trots att filmen är feministisk och tydligt vänster är avsikten aldrig att demonisera motståndarsidan eller män i allmänhet. Joys man Will är måhända orättvist priviligierad i förhållande till sin smarta fru, men han är ändå anmärkningsvärt stödjande och empatisk.

 

Endast i filmens nervigaste scen med en obehaglig undercoverpolis tränger den råa verkligheten i faran det Joy satt igång igenom. Men filmens pulsåder är inte mörk realism utan ett personligt uppvaknande klätt i ett hjärtevärmande sextiotal. Kanske är "Call Jane" inte ett nervigt drama men filmens lugna pulserande rytm och humor gör att man går från biomörkret med ett leende.