The Call of the Wild - Skriet från vildmarken 2020

Den enorma bortskämda familjehunden Buck kidnappas från sitt hem i Kalifornien och tas med till Alaska. Guldruschen i Klondike är i full gång, och det finns ett väldigt behov av slädhundar som kan ta folk dit. Bucks tidiga liv spenderades i ett stort hus med trevlig trädgård där han aldrig bestraffades särskilt hårt när han gjorde något fel. Men här råder andra lagar. Buck möter ägare som är både våldsamma och vänliga. Han lär sig mycket och hittar instinkter han tidigare saknat, han blir slädhund och hittar sin plats i flocken… men det finns det något i det vilda som kallar på honom.

Samtidigt är den buttre gamle John (Harrison Ford) på väg norrut, han vet inte exakt till vad, han försöker bara hitta ett sätt att kunna leva med sin sons död. Oundvikligen korsas hundens och Harrisons vägar.

Filmen är baserad på den klassiska boken med samma namn. "Skriet från vildmarken" är skriven av Jack London och utgavs för första gången 1903, den har sen dess utkommit i hur många utgåvor som helst och ett gäng filmer har det hunnit bli. Jack London hade själv rest till Klondike under guldruschen, och återkom ofta till den i sina böcker. Filmen har gjort ganska stora förändringar med materialet, mycket för att forma det till en treaktsstruktur är min gissning. Men jag tycker att den bibehåller bokens känsla (åtminstone som jag minns den såhär 20 år senare).

Regin står Chris Sanders för, som tidigare gjort de två utmärkta animerade barnfilmerna ”Draktränaren” och Disneys mest underskattade film ”Lilo & Stitch”. De filmerna har en del allvarliga moment som sköts bra, men ”Skriet från vildmarken” har ett mörkare grundmaterial, och Sanders har en tendens att släta över en del mörkare element (Död hund? Förstår inte vad du pratar om, här finns definitivt ingen död hund!). Jag förstår att man inte vill traumatisera barnen i publiken, men det blir lite väl mycket.

Jag blir glad av att se Ford ha eremitskägg och hänga med en hund, men när han är berättarrösten blir han nästan parodiskt knarrig, som om någon borde räckt filmlegenden i inspelningsbåset en halstablett.

”Skriet från vildmarkens” främsta problem är att det inte känns riktigt verklig. CGI-tekniken som skapat hundarna är fascinerande bra… men på något sätt är den inte riktigt där än. Datoranimerade djur ger inte samma obehagliga uncanny valley-känsla som datoranimerade människor, men det syns fortfarande att de inte riktigt är rätt. Deras päls ser verklig ut, men deras ögon är döda; deras nosar ser riktiga ut, men de får inte till dreglet. Filmen är bra nog att inte bli förstörd av det, men det är något som är nästan ständigt närvarande i periferin. Jag har inte heller någon koll på norra Nordamerikas landskap, men jag fick känslan av att det inte var inspelat på plats, och det var det inte heller.

Men det till trots är "Skriet från vildmarken" väldigt spännande, Ford är sitt buttra jag vilket fungerar utmärkt, och det finns något rörande med slädhundarnas interaktioner. Det känns som en såndär film som kan lämna ett väldigt intryck på ett barn.

Det är en film som inte passar de yngsta, men nästan alla andra. För min inre blick är det här en film som mor- och farfäder tar med sina barnbarn på, för att introducera barnbarnen till något de själva gillade som barn.  Och jag tror att alla inblandade skulle ha väldigt trevligt under det biobesöket.