Calvary 2014

Filmen inleder med en scen där den irländska pastorn James Lavelle (Brendan Gleeson) sitter i ett dunkelt biktbås och lyssnar på en av sina församlingsmedlemmars bekännelser. Man ser inte vem det är, men han berättar med sorg i hjärtat om hur han i sin barndom blev sexuellt utnyttjad av en präst och hur det har gett honom men för livet. På grund av detta är han fast besluten om att hämnas på den katolska kyrkan och det ska han göra genom att döda James – vars status som ”god präst” gör honom till en perfekt måltavla – om en vecka. Den anonyma mannen känner nämligen att mordet på en präst med dragning åt pedofili skulle vara ett alltför lindrigt straff för kyrkan. ”Get your affairs in order” säger han, och lämnar biktbåset.



Där drar storyn igång och i takt med att speltiden tickar iväg mot en stundande tragedi lär man känna James mer och mer. I interaktionerna med de andra karaktärerna kommer man närmare inpå honom och får en tydlig bild av hans arbete. En uttråkad miljonär (Dylan Moran), en slaktare som misstänks slå sin fru (Chris O'Dowd), en ateistisk läkare (Aidan Gillen), en sexuellt frustrerad tonåring (Killian Scott), en tillbakadragen författare (M. Emmet Walsh) och hans prästkollega (David Wilmot) behöver alla hans vägledning. Magkänslan säger sitt direkt; var det kanske någon av dessa män som dolde sig i skuggorna i den inledande biktscenen? Man får också bekanta sig med James dotter Fiona Lavelle (Kelly Reilly), som kommer på besök från London efter ett misslyckat självmordsförsök.



Bara genom att skriva eller läsa dessa stycken drabbas man av svärtan och melankolin, och ”Calvary” är en film som inte ryggar tillbaka från det uppslukande mörkret. McDonagh-bröderna har redan – efter bara fyra filmer sammanlagt – gjort sig kända som filmskapare som hanterar ytterst allvarliga ämnen med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Om man jämför med ”The Guard”, ”In Bruges” och ”Seven Psychopaths” är detta dock den tveklöst tyngsta. Den underbart torra och smått olämpliga irländska humorn präglar även den här filmen, men huvudfokus ligger på dramat. Teman som tro, liv, död, hämnd och föräldraskap hanteras på ett sällsynt opretentiöst vis och sammanfaller i en helhet som trots skiften i ton håller en jämn kvalitet rakt igenom. 



En av ingredienserna som gör bröderna McDonaghs filmer så utmärkta är att man inte kan annat än att älska de människor som de skildrar. Att de är fiktiva spelar ingen roll, John Michael och Martin känner de här människorna, de har levt tillsammans med dem och vet precis hur man ska gestalta dem. I deras irländska mikrokosmos finns inga genomgoda hjältar eller genomonda skurkar, utan bara en massiv gråzon med mer eller mindre problemdrabbade personer som försöker få saker och ting att gå runt utefter sina personliga förutsättningar. Detta gäller även ”Calvary”, vars manus är av absolut högsta klass. Dialogerna är förhöjda och fyllda till bredden med citatvänliga repliker som vässats till tusen, men autenticiteten går aldrig förlorad.



Det är inte bara i manuset som vi hittar John Michaels underbara karaktärer, utan även hos skådespelarna som formar dem. Underuppskattade Brendan Gleeson förstärker återigen sin status som en av vår tids skickligaste, särskilt i scenerna med den lika fantastiska Kelly Reilly där det verkligen slår gnistor om honom (och henne också, för den delen). Deras skådespel är så lågmält och finstämt som det kan bli, och de greppar tag om ens hjärta i varje scen. De helgjutna birollsprestationerna från exempelvis Aidan Gillen, Chris O'Dowd och M. Emmet Walsh (det finns fortfarande krut i den gubben!) är grädden på moset.



Fotografen Larry Smith skötte kameran även när ”The Guard” spelades in, men här tar han sitt game till en helt ny nivå. Den lantliga och på alla sätt episka miljön på Irlands västkust hanteras med all rätt som en skinande nationalskatt, och filmas därför med obegränsad kärlek. Havet, kullarna, vindarna och den sparsamma arkitekturen skickas som en pil rakt in i hjärtat på en. Det enda som ibland känns lite haltande är den lite väl sentimentala musiken av Patrick Cassidy, som i vissa scener känns en gnutta manipulativ. Den subtilitet och ”less is more”-känsla som hela resten av filmen höjs av saknas där, men som tur är handlar det bara om ett fåtal scener.

John Michael McDonagh lyckades med andra ord leverera på högsta nivå även med sin andra långfilm, trots en nästintill omöjlig kombination av ”The Guard”-stilen och ett mer emotionellt tungt narrativ. Det var ett genialiskt drag, och resulterade i en moraliskt komplex och känslomässigt förkrossande film som kommer dröja kvar hos publiken långt efter den avslutande toningen till svart.