Cam 2018

Förr var det mördare eller utomjordiska monster som skrämde oss på film. Idag är det modern teknik – den möjliga skräck som väntar oss när vi startar vår dator eller mobiltelefon. Vi fick Internetspöken redan i japanska ”Pulse” (2001) och sedan dess har de dykt upp i bland annat ”Unfriended” och mindre lyckade ”Rings”.

I denna är det dock inte lika simpelt som något högteknologisk demon eller ande. Vår hjältinna arbetar med erotiska webcam-shower online och har en ständigt stigande antal följare. En dag finner hon dock sig utestängd från sitt konto av en mystisk dubbelgångare som stjäl både hennes arbete och kunder.

Det är ett på pappret egentligen ganska tunt upplägg som långfilmsdebuterande regissören Daniel Goldhaber (även en av de som kommit på storyn) lyckas kavla ut på ett fascinerande, överraskande sätt. Det är ingen simpel B-film med billiga skrämseleffekter eller blodiga mord utan en intelligent, genomtänkt psykologisk rysare om ett ruggigt tänkbart scenario krings ens uthängda identitet online.

En unik, provokativ - men aldrig dömande – skräckfilm för selfie-generationen. Det är inte jobbet eller webcammen i sig som katapulterar terrorn utan snarare en nonchalant, naiv attityd. En slags subtilt feministisk, modern Hitchcock-variant kring stulen identitet med inslag av De Palma och Lynch.

Det är framför allt ett tillfälle för stigande stjärnan Madeline Brewer (”Orange is the New Black”, ”The Handmaid’s Tale”) att få visa vad hon går för i en modig, inte bara bokstavligen naken roll. Hon levererar en komplex karaktär vars sårbara mänsklighet skalas av lager för lager. Det är om något vi sällan skäms bort med inom denna genre.