Camino 2008

Camino är en elvaårig flicka som bor med sin extremt religiösa och mamma och sin snälla och väldigt mesiga men inte lika religiösa pappa. Både hennes syster och mamma tillhör den katolska sekten Opus Dei och de vill förstås att även Camino ska välja den vägen. Det händer dock mycket i Caminos liv. Hon blir kär för första gången samtidigt som hon får beskedet att hon har drabbats av cancer. Familjen pendlar mellan hopp och förtvivlan och frågan är vad som kanske kan rädda Camino; läkarna, Gud eller kärleken. "Camino" är baserad på en sann historia om den unga flickan Alexia González Barros som efter sin död nu genomgår en process att helgonförklaras av den katolska kyrkan.

"Camino" kastar sig mellan olika genrer. Vissa stunder känns den som en gullig tonårsfilm för att i nästa sekund vara ett gravallvarligt och läskigt vuxendrama. Färgglada fantasisekvenser blandas med dödsångest och extrema närbilder på de operationer som Camino tvingas göra. Känsliga tittare, som jag själv råkar vara, varnas definitivt för dessa bilder.

Det här är en film om religionens makt över livet. Mammans lösning på allt är bara att be till Gud. Camino lyckas uppbåda en imponerande styrka mitt i sin allvarliga sjukdom. Mamman och hennes Opus Dei-vänner är helt säkra på att det beror på hennes starka tro. Bara Caminos pappa anar att det kan bero på något annat. Många är imponerade av hennes "förmåga att göra uppoffringar utan pjosk". Det här är det värsta i hela filmen. Varför är det så fint att vara stark? Oavsett om det beror på Gud eller en söt pojke så ska det vara okej för en cancersjuk elvaåring att klaga när hon har ont.

Trots det obehag och den olustiga känsla som filmen ger är det ändå en fascinerande berättelse. Den är dock för lång och intresset hålls inte vid liv hela tiden. Det bästa med "Camino" är nog istället skådespelarna, särskilt Carme Elias som spelar Gloria, den religiösa och bestämda mamman. Även unga Nerea Camacho som spelar levnadsglada Camino och Manuela Vellés som spelar den kyska storasystern är imponerande.

Den oerhört sorgliga "Camino" lämnar man med blandade känslor; fascination, irritation och ett lätt illamående. Och man tänker inga snälla tankar om extremreligiösa människor och präster som tycker att ett cancerdrabbat barn är Guds sätt att testa familjen.