Camp X-Ray 2014

Tycka vad man vill om Kristen Stewart men utan ambition är hon inte. Visst har hon gjort några bäst glömda mainstreamrullar (inte minst den där vampyrserien) men desto mer nämnvärt är minnesvärda insatser i smalare filmer som ”Into the Wild”, ”The Runaways” och den underskattade ”Welcome to the Rileys”. I det här fängelsedramat gör hon kanske sin bästa rollprestation hitills.

Hon spelar Amy Cole, en ung soldat som värvas för att tjänstgöra vid titellägret – en tillfällig avdelning på Guantanamo Bay. Hon lär sig snart att kämpa mot i en såväl fientlig som sexistisk miljö. Så småningom börjar en oväntad – och av andra ouppskattad – vänskap utvecklas mellan henne och en fånge, Ali (Peyman Moaadi), som suttit där i åtta års tid.

Det är ett simpelt men väl fungerande upplägg. Inledningsvis kan storyn kännas tam och uppenbar men ju mer karaktärerna börjar närma sig varandra så gör vi i publiken detsamma. Det är ingen banal kärlekshistoria (Stewarts karaktär var ursprungligen tänkt som en man) utan ett starkt relationsdrama där två utsatta individer inte bara finner tröst och mod i varandra utan även tvingas konfrontera sina insydda fördomar.

Långfilmsdebuterande regissören/manusförfattaren Peter Sattler (tidigare grafisk designer på filmer som ”Walk the Line” och ”Star Trek”) har gjort en träffande film som bygger lika mycket på trevande dialog som sökande blickar. Här finns inga melodramatiska känsloutlopp eller överflödiga bakgrundshistorier utan vi är med de två huvudpersonerna i deras situation, där vi får följa hur deras relation byggs upp. Det är gripande och välspelat.

Moaadi (Oscarsbelönade ”Nader och Simin – En separation”) är så bra att han nästan överskuggar stackars Stewart som ändå känns förvånansvärt naturlig i rollen. Hon är dock, trots en gedigen insats, filmens svaga länk. Även om hon gör riktigt bra ifrån sig så är hennes karaktäriserade anlete så exploaterat vid det här laget att man nästan letar efter de där ökända ”Twilight”-ticsen. De kommer aldrig men det blir en distraktion.

Lyckligtvis är distraktionen inget som berövar filmens styrka. Man engagerar sig i Amy och Ali, trots en del uppenbara, mindre sympatiska sidor. En laddad konfrontation och en vackert budskap i upplösningen är nog att trycka på tårkanalerna, utan dräpande fiolmusik eller liknande i bakgrunden. ”Camp X-Ray” är varken propaganda eller kritik mot kriget utan en träffsäker skildring av ett betydelsefullt möte mellan två personer från olika sidor.