Can You Ever Forgive Me? 2018

Äntligen en härlig huvudroll för Melissa McCarthy, som ofta fått nöja sig med att spela den repliksnabba bästisen/släktingen/oattraktiva tjockisen som pruttar och kräks i romantiska komedier (ja, det är ”Bridesmaids” jag tänker på). Här gör hon ett mycket fint porträtt av författaren Lee Israel, vars bok ”Can You Ever Forgive Me: Memoirs of a Literary Forger” ligger till grund för filmen, som alltså är baserad på en verklig händelse.

Lee kämpar på ekonomiskt efter att hennes senaste bok floppat. Hennes vresiga humör gör att hon blir avskedad från sitt kontorsjobb, och hon har dessutom alkoholproblem. Det enda hon riktigt bryr sig om i livet är sin katt, men när den blir sjuk har hon inte ens pengar nog för att betala veterinären... Det ser verkligen illa ut för Lee, vilket hamras in rejält i filmens början, under de långa sekvenser när hon går runt på New Yorks gator och ser olycklig ut, ackompanjerad av jazzmusik.

Under mötet med agenten Marjorie (Jane Curtin) får vi höra klichéer som att ”ingen författare med självrespekt dricker sherry” men även insiktfulla råd som de flesta författare (och vem som helst som har någon sorts roll som offentlig person, förmodar jag) kan ta till sig. Tre punkter skiljer nämligen Lee från den framgångsrika författaren Tom Clancy, enligt agenten som just gett honom tre miljoner dollar i förskott för hans nästa bok. 1. Tom är, till skillnad från Lee, en känd författare! 2. Tom spelar spelet, vilket Lee inte gör. Tom ställer upp på alla intervjuer, alla presskonferenser och alla turnéer som agenten bokar. Lee vägrar ställa upp på någonting alls, och bränner konsekvent alla broar. 3. Tom skriver böcker som folk vill läsa. Han låter läsarna komma honom nära. Lee, som inte släpper någon in på livet, jobbar på en biografi om Fanny Brice.

Agenten ger några sista råd: Lee måste bli en snällare person. Sätta på sig en ren skjorta. Vara artig mot folk. Annars kommer hon inte kunna hjälpa henne längre. Lee får därmed en hel del att tänka på över sin nästa drink, som hon intar på stammisgaybaren tillsammans med bästa kompisen och med-alkoholisten Jack (Richard E. Grant).

Jag måste säga att det tar ett litet tag för filmen att komma igång efter den i mitt tycke inledande klichévarningen. Men när så en möjlighet slumpartat öppnar sig som kan bli lösningen på hennes ekonomiska problem, dras jag fascinerat in i den för mig okända världen av samlare som betalar stora summor pengar för brev skrivna av avlidna författare, dramatiker och skådespelare. Det är som att följa med Lee och Jack på besök till ett nischat ”Antikrundan”!

Det finns inget elegant ”Ocean's 8”-aktigt över Lees och Jacks intrigspel när de säljer förfalskade brev, utan ”American Animals” ligger närmare till hands som jämförelse, fast utan komiken och taffligheterna. Lee visar sig nämligen vara en mästare på att imitera kända författares stilar, och ska ha beskrivit de förfalskade breven som sina bästa litterära verk. En röd tråd i filmen, vilket nämns flera gånger, är vad man tror att man är menad för här i livet vs vad man sedan blir. Lee Israels namn kommer för all framtid bli synonymt med förfalskade brev, men när hennes historia berättas i en sådan här välgjord film (med två Oscarsnominerade prestationer!), känns det inte som något så illa att bli ihågkommen för... ”Can You Ever Forgive Me?” är en liten pärla helt enkelt, som jag varmt kan rekommendera!