Candyman 1992

Candyman, Candyman, Candyman, Candyman… De flesta av oss som växte upp på 1990-talet hade oavsett filmintresse hört om rysaren och myten den var baserad på. Säger du hans namn fem gånger i spegeln så kommer han och dödar dig med den krok som ersatt hans ena hand. Det blev en meta-situation där en skröna påhittad för en film blev en skröna bland verkliga barn och ungdomar som utmanade varandra att säga namnet i spegeln.

 

Upplägget låter egentligen perfekt för en bred skräckfilm inom slasher-genren men de som väntade sig en ny Freddy Krueger eller Jason Voorhees fick finna sig besvikna. Dels bygger den på novellen “Det förbjudna” av “Hellraiser”-skaparen Clive Barker, som aldrig varit känd för konventionella skräckhistorier. Dels kom “Candyman” i början av 1990-talet när vågen av knivsprättargenren var tydligt döende. Detta var något annorlunda.

 

Brittiska regissören Bernard Rose har tagit novellens miljöer i Liverpools klassamhälle och flyttat det till Chicagos fattiga ghetto-område Cabrini-Green. Filmen följer universitetsstudenten Helen (Virginia Madsen) när hon börjar undersöka den mystiska titellegenden. När denne så småningom dyker upp, i Tony Todds skepnad, är det i dagsljus med len, viskande röst och utan buller eller bång. Det är tydligt att det inte är en vanlig slasher vi har att göra med.

 

Fokuset ligger mestadels på Helen och Candymans relation som är mer förförisk och sexuell snarare än att det skriks och jagas. Candyman är ett spöke med hämndlystna avsikter men även en symbol för våra synder och dåliga samveten. Är han ens på riktigt eller något som lever i vår fantasier? När mord begås anklagas vår hjältinna och vi kastas in i en nästan Hitchcock-liknande mardröm av ångest och paranoia.

 

Filmen har mottagit en del kritik för rasism och man kan visserligen ifrågasätta valet av en vit regissör och huvudrollsinnehavare i en film som mestadels utspelas i svarta människors kvarter. Men Rose undviker rasistiska stereotyper genom att skildra Cabrini-Greens boende med både styrka och hjärta. Fina skådespelare som Kasi Lemmons (numera regissör, senast “Harriet”) och Vanessa A. Williams får dessutom utrymme att glänsa i biroller.

 

Men detta är trots allt Madsen och Todds film tillsammans, där både deras kemi och enskilda prestationer lyfter materialet. Alltid underskattade Madsen är en både trovärdig och sympatisk hjältinna. Todd vägrar göra sin Candyman till varken någon mordmaskin eller vitsig psykopat. Han är liksom filmen i sig kusligt nedtonad och metodisk, nästan som en övernaturlig Hannibal Lecter. Han är inte heller direkt ondskefull utan motiverar sina gärningar.

 

Det är en nyanserad och lågmäld rysare som prioriterar kuslig stämning framför skrämseleffekter och blod, även om det också förekommer. En intelligent film i sin genre som både vågar ta upp tyngre teman som klassamhällen men även avsluta med en mörk, allt annat än inställsam upplösning. Med Philip Glass ikoniska musik som grädde på moset är resultatet en av 1990-talets bästa skräckfilmer. Efter två klart underlägsna uppföljare så känns det helt rätt att en spännande regissör som Nia DaCosta ska återuppväcka den mytomspunne godismannen.