Capote - En iskall mordgåta 2006
Synopsis
Info
Senaste om filmen
Biografin som Capote själv skulle föredra
”Om ”Capote” är en straight shot whisky, är ”Infamous” ett glas bubblande champagne”, lär Sigourney Weaver ha sagt, och egentligen kunde jag inte formulera det bättre själv. Filmen, som sägs ha varit ovetande om sin dubbelgångare under produktionen, har en mer lättsam approach till sin huvudperson än Philip Seymour Hoffmans Oscarsvinnare från i fjol, och kommer på så sätt nå ut med exakt samma historia till en publik som inte är överförtjusta i mörka, vemodiga dramer.
För storyn är i stort sett densamma. Truman Capote, firad författare, blir år 1959 nyfiken på ett mord som skakar en liten stad i Kansas. Han drar med sig vännen Nelle (tidigare spelad av Catherine Keener, här görs rollen av en minst lika bra Sandra Bullock) för att göra ett reportage om de psykologiska aspekter som en tragedi av det slaget har på ett samhälle där alla känner och litar på varann. Ju mer motstånd han möter på desto mer växer intresset, och när mördarna slutligen fångas in, är det inte längre en artikel som ska skrivas utan en hel bok. Men först måste han vinna de två unga killarnas förtroende, för att få reda på vilka mekanismer som kan utlösa sådana kallblodiga verk.
Iscensatta intervjuer med några av karaktärerna omkring Capote hjälper till att lägga bitar i pusslet om vem han var och vad som möjligen drev honom till sitt livs mest känslosamma resa hittills, vars resultat – ”In Cold Blood” – blev romanen som både ”made him and ruined him”.
Mörkt och gripande blir det även här, och när mordnatten spelas upp är det knappt att man vill titta längre. ”Emma”-regissören Douglas McGrath gör dock första halvan av filmen till en ren komedi, där huvudpersonen presenteras i sina rätta miljöer. Truman Capote, societetslejon och skvallerkärring med excentrisk klädstil och pipig röst, är en tacksam roll att spela och man kan nog bara skylla på Hoffmans seger år 2006, att inte även Toby Jones blivit nominerad i år.
Ett galleri av vackra kvinnliga stjärnor flimrar förbi, men det är Daniel Craig som annars lyser starkast. Agent Bond går knappt att känna igen som den dödsdömde Perry Smith, som inte bara vinner Capotes sympati utan även får utbyta saliv med honom (det ska framföras att McGrath valt en mer homoerotisk underton på Smiths och Capotes relation, och vilken film som egentligen ligger närmast sanningen vet nog ingen – vi får utgå från att båda spekulerar fritt och gör sina egna tolkningar utifrån upphittade brev och annat).
De två filmerna går inte riktigt att jämföra med varann då de skiljer sig åt som ”Scream” och ”Scary Movie”, ändå är en jämförelse oundviklig. Innan jag slutar tjata om ”Capote”, medveten om att inte alla sett den, vill jag passa på att säga att det går utmärkt att se båda filmerna. Men ”Infamous” - smartare, roligare och mer gripande - är filmen jag föredrar, och jag är säker på att Truman Capote själv skulle hålla med mig i det avseendet.