Captain America 1990

Varför göra film av en serietidning om en superhjälte och låtsas vilja vara något mer än simpel underhållning om kampen mellan gott och ont? Så verkar både manusförfattaren och regissören till den här filmen ha tänkt. Story och karaktärer utvecklas inte en tum mer än vad konceptet kräver.

 

Filmens färger, klippning och kameraarbete skapar på ett lyckat sätt känslan av rutor och pratbubblor som inte finns där. Den stadiga rytmen i berättandet och dialogens enkelhet med många oneliners kompletterar intrycket av serietidning.

 

Allt som man förväntar sig att hitta i en actionfilm från början av 90-talet finns med. Det är raka rör i tempot med fokus på just action. Män i kostym skjuter vilt och kör Porsche. Kvinnorna är ögongodis. Soundtracket rockar.

 

En scen där vår hjälte kommer hem till sin familj blir en musikvideo med softat ljus tonsatt av en riktigt manlig ballad. Då sitter cheesen som den ska. Scenerna som utspelar sig på 40-talet har scenografi och färger som fångar estetiken från den tidens filmer.

 

Titelkaraktären behöver knappast någon större presentation för modern publik som har sett Chris Evans hyllade porträtt av honom i Marvel Cinematic Universe. Här är det Matt Salinger som drar på sig den blå dräkten med tillhörande ikonisk sköld prydd med den amerikanska fanan.

 

Vi möter år 1943 den unge mannen Steve Rogers när han är med i ett experiment som ska förvandla honom till supersoldaten Captain America. Direkt kastas kaptenen ut på uppdrag när tyskarna har en raket riktad mot ett amerikanskt mål. Han ställs mot boven Red Skull (Scott Paulin) som skapats med samma teknik som han själv. Skull blir vinnare och Captain America blir infryst i is. Femtio år senare tinas hjälten upp och kampen fortsätter.

 

Det är inte lätt att som kritiker betygsätta filmer där det konstnärligt sett billiga känns som ett medvetet grepp. Dock kan man bedöma hur detta används. Det krävs enorm charm för att ro det i land. Den charmen är inte stor nog här. Den ständiga lekfullheten hjälper, men inte heller den räcker för att höja kvalitetsbetyget. En pojkes dyrkan av vår hjälte är dock fint skildrad.

 

Det största problemet är Salingers brist på utstrålning. Han känns mer som en familjefarsa som klätt ut sig för att roa sina barn än en actionhjälte. Sättet som karaktären är skriven på saknar viktiga sidor av dennes personlighet. Rogers patriotism borde exempelvis ha pumpats upp mycket mer.

 

Filmens höjdpunkt är Paulin. Bakom massiv och makaber makeup så har han väldigt roligt med sin roll. Det grova överspelet krävs för att backa upp de repliker som han fått. Om alla övriga inblandade i produktionen hade gått hela vägen som underhållare som han gör så hade det här blivit en oemotståndlig show.

 

"Captain America" är sett till konstnärlig kvalitet en film som får bara godkänt. Den är aldrig tråkig eller ointressant. Som filmhistorisk kuriositet har den dock betydelse. Se bara till att stänga av hjärnan innan du börjar titta för den kommer bara att vara i vägen.