Captain America: Brave New World 2025

Det var ett tag sen sist. 2024 gav oss bara en långfilm från Marvels cinematiska universum, “Deadpool & Wolverine”, som dessutom var mer av ett avsked till Fox Marvel-era än en regelrätt MCU-rulle. Så är denna återkomst till ett mer klassiskt MCU värt den långa väntan? Jodå, med några rejäla brasklappar.

 

I “Captain America: Brave New World” har Sam Wilson (än en gång spelad av Anthony Mackie), tidigare känd som Falcon, fullt ut omfamnat sin identitet som den nya Captain America. Vilket också innebär att försöka komma överens med en gammal antagonist, den tidigare generalen och nyvalde presidenten Thaddeus “Thunderbolt” Ross (Harrison Ford).

 

Men någon lurar i skuggorna och riskerar att ställa till det för både Wilson, Ross och hela världen. Någon som vi inte sett till sedan MCU:s tidiga dagar.

 

Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med “Captain America: Winter Soldier” (2014). Både den och “Brave New World” har drag av 70-talets politiska konspirationsthriller. Men där den förstnämnda är en bättre film, så lyckas den sistnämnda bättre med att föra sin klassiska genre till nutid. Det är bitvis väldigt tillfredsställande.

 

En av aspekterna är slutfajterna i de olika filmerna. Hur mäktig än kraschande flygande hangarfartyg än är, hör det kanske inte hemma i den politiska thrillern. Det var även vad som drog ner exempelvis “Black Widow”, som också började som ett försök att göra en mer småskalig film men som inte kunde hålla sig ifrån storslagen superhjälteaction.

 

“Brave New World” lyckas bättre i det avseendet. Vi rundar fortfarande av berättelsen med en klassisk superhjältefajt, det är sant, men den är mindre och känns mer återhållsam än vi är vana vid. Visst, jag hade föredragit något mindre förutsägbart, men samtidigt håller det bra i jämförelse.

 

Det stora problemet med slutet är annars att det inte riktigt känns som det naturliga slutet för resten av filmen.

 

Det skulle inte förvåna mig om en betydande del av de sedvanliga omtagningarna skedde här, och i början, för det är de delarna som är svagast. Det är här det vacklar. Mittenpartiet är precis vad jag ville ha, hade hela härligheten hållit samma kvalitet hade vi nog haft en av mina MCU-favoriter på våra händer, men tyvärr snubblar det till.

 

Det tog till och med ett tag innan jag insåg att det var slutet vi såg. Någonting fattas, helt enkelt.

 

Det bästa med “Brave New World” (efter 70-talsthrillandet) är Anthony Mackie. Jag älskar hur hans Captain America har samma typ av patos som Steve Rogers, hur Sam Wilson absolut förtjänar att ta över titeln och skölden, samtidigt som han väldigt tydligt är en annan typ av Captain America.

 

Som Sam Wilson är han mer lättsam, skojfrisk, har lättare för att släppa loss på fritiden. Som Captain America, däremot, är det fullt fokus på uppgiften, fast även det på ett annat sätt än Rogers. Wilson kanske inte har superserum i blodet, men han har erfarenheten. En längre militär erfarenhet än Steve Rogers (vi får inte glömma att han tillbringade lång tid i en stor iskub). Kombinerat med de senaste årens superhjälteträning (och lite wakandiansk utrustning) ser vi en Captain America som klarar sig gott utan extra superkrafter, även mot stora starka monster.

 

Sam Wilson är inte en bättre Captain America än Steve Rogers, men han är heller inte sämre. Han är en annorlunda Cap - varken mer eller mindre.

 

Hans nya sidekick/partner Joaquin Torres (Danny Ramirez), som vi först mötte i “Falcon and the Winter Soldier”, är en frisk fläkt. Han är yngre med energi som matchar och är precis på rätt sida av irriterande. Partnerskapet är onekligen en spegling av det mellan Rogers och Bucky Barnes fast återigen, med sin egen vinkling.

 

Harrison Ford tog över rollen som “Thunderbolt” Ross efter William Hurts alldeles för tidiga bortgång 2022. Jag var lite osäker på castingen, dels för att jag i ärlighetens namn inte tycker Ford är en särskilt stark skådespelare, och dels för att jag inte trodde han skulle passa i rollen.

 

Jag hade fel. Ford har uppenbarligen kul i rollen och gör den till sin egen. Han växlar fint mellan att den gamle militären som försöker vara en bättre man för sin dotter, och den gamle militären som inte alltid lyckas. Jag har vissa problem med hur hans historia utvecklas här men det är då rakt inte skådespelarens fel.

 

Giancarlo Esposito var ett sent tillskott till inspelningarna och det märks tyvärr. Å andra sidan är Esposito alltid Esposito, så det är svårt att klaga för mycket. Hans inhopp hör ändå till filmens höjdpunkter.

 

I slutändan är det en något blandad kompott. Jag älskar som sagt var det konspiratoriska mittenpartiet, den utmärkta uppställningen skådespelare (Carl Lumbly som Isaiah Bradley förtjänar alltid mer speltid), och alla dessa referenser tillbaka till den mer eller mindre bortglömda andra MCU-filmen “The Incredible Hulk”. Tim Blake Nelsons återkomst som Samuel Sterns, den här gången med en… något grönare hy, tillhör också filmens höjdpunkter. Jag älskar när Marvel knyter ihop sitt universum på det här sättet.

 

Och så faller det ändå med det där slutet. Som inte är det sämsta slutet någonsin men sämre än det borde vara, och långt ifrån tillräckligt bra för att väga upp den svajiga inledningen.