Captivity 2007

Ett naturligt steg i Hollywood efter två dundersuccéer är att när uppföljarna tjatat ut sig själva så slår man ihop det bästa av två världar och sammanför det till ny kassako.

”Captivity” gör ett försök i att, inte helt oväntat, korsa ”Saw” och ”Hostel” efter ett manus av snart 70-åriga Larry Cohen. Lite som om PRO fick i uppdrag av att skriva manus till RFUS upplysningsfilm om sex. Enkelt uttryckt: Det blir gubbsjukt.

Jennifer (Elisha Cuthbert) är en snygg fotomodell som blir tillfångatagen av en psykopat som leker dödliga lekar med henne utan att hon vet varför. Med dödsskräcken i halsen får hon snart sällskap av en annan fånge. Gary (Daniel Gillies) som också han är ovetandes om varför han blivit tillfångatagen, sitter i cellen bredvid. Tillsammans gör de allt för att ta sig ur sin psykopats järngrepp.

Utanför börjar polisen sin utredning av Jennifers försvinnande och man börjar finna vissa samband med liknande fall innan, som alla slutat med dödlig utgång. Så frågan är om polisen kommer mördaren på spåren eller om Jennifer och Gary är lämnade själva åt sitt öde?

Elisha Cuthbert är, bortsett från sitt avtändande namn, synonymt förknippad med sexighet. Hon kryddade på egen hand sina tre första säsonger i ”24” med kvinnligt östrogen som både räckte och blev över. Därför, ytlig som jag är trodde jag att det skulle räcka med lite urringning för att få ”Captivity” till en åtminstone acceptabel rippoff av ”Saw” och ”Hostel”. Det blir det aldrig av den enkla anledningen av att hon inte kan agera. Tidigare har det aldrig blivit så tydligt, men när hon är ensam inlåst i ett rum och kameran ligger stadigt på henne kan hon inte ens få ur sig ett övertygande panikskrik. Usel var ordet.

För att få lite variation från tortyrscenerna tar Cohen med oss utanför fångarna till den pågående polisutredning, som är mer övertydlig och styltig än ett avsnitt ur valfri amerikansk polisserie. Med scener utan funktion och verkan undrar man om det inte är dags för Cohen att ta sin pension snart?

När skräcken för Jennifer är som störst, rädslan för döden som mest påtaglig - då känner hon sig lite kåt. Ja, ni läste rätt. Och just i det ögonblicket blir det sådär solklart att ”Captivity” är en billig klon som fått klara sig utan team Wan/Whannells smarta manustvistar eller Roths känsla för talande tortyrscener. Nu resulterar det i en film som enbart fungerar hos en publik yngre än 15 år (eller äldre än 70?).

Filmen fungerar sällan, men under en period mot upplösningen så får man faktiskt igång spänningen något. Och tack vare att själva slutfighten fått lämna plats åt smygande i korridorer, klarar sig också filmen från att nå ett annars solklart kalkonbetyg.