Carol Channing: Larger Than Life 2012

Carol Channing är allra mest känd som musikalartist och för oss som inte levde på 40-, 50- och 60-talen och befann oss i New York eller någon av de andra städerna som uppsättningarna gästade, är hon kanske inte den första vi planerar att se en dokumentär om.

Men desto större är anledningen, för "Carol Channing: Larger Than Life" är som en snabbkurs i hennes karriär och dessutom en genväg till att få ta del av hennes härliga humor och inställning till livet.

I filmens inledningsscen promenerar Carol Channing i nutid runt på Broadway och kommenterar affischer till dagens musikaler. Vid en skådespelaringång hamnar hon i samspråk med några unga manliga artister på paus och de vet förstås alla vem hon är och vad hon har åstadkommit. Under samtalet nämner Channing att hon nu är nästan 90 år och männen brister ut i spontan applåd. Channing påpekar med sin hesa stämma: "I don't know why you are clapping. It just happened. I had nothing to do with it."

Hennes underbart torra och vassa humor genomsyrar hela filmen, vare sig det är i intervjuer som är gjorda i nutid eller klipp från medverkan i tv-inslag från förr.

Carol Channings främsta roller var i musikalerna "Hello Dolly!" och "Gentlemen Prefer Blondes". I den senare spelade hon Lorelei, en roll som gick till Marilyn Monroe när historien blev film 1953. Men till skillnad från Monroe framställdes Channing aldrig som någon sexbomb. Istället var det hennes humor och förmåga att bjuda på sig själv, som vann över publiken.

Ofta har hon avbildats som karikatyr med överdrivet stora ögon och gigantisk mun målad i starkt rosa eller rött och hennes hesa röst har säkert efterhärmats minst lika många gånger. Hon har ett minspel som är fantastiskt och teatralt dramatiskt och hon har vid upprepade tillfällen drivit med sig själv, sitt liv och hur hon blev stjärna.

Hur man än försöker så är man hjälplös inför hennes charm och lika förälskad som man blir i henne, blir man i filmen om hennes liv.

"Carol Channing: Larger Than Life" kan som film förstås inte få med alla aspekterna av hennes liv utan har koncentrerat sig på hennes karriär och privatlivet på senare år i form av kärlekshistorien med Harry Kullijian. Av hennes långa tidigare äktenskap med Charles Lowe får vi bara veta att det inte var särskilt lyckligt, och det nämns bara i förbifarten att hon har en son.

Det finns alltså mycket annat att känna till när det gäller Carol Channing, men att ta avstamp i hennes karriär är förstås en självklarhet. Och efter att ha fått ta del av detaljerna kring hennes och Harrys kärlek, som började redan i yngre tonåren, är det lika förståligt att den hamnade i slutversionen av filmen.

Den i publiken som inte fäller åtminstone en tår över hur deras vägar nästan korsades under de många år de var isär, och hur de sedan återigen blev blixtförälskade i 80-årsåldern, måste ha ett hjärta av sten.

Bakom filmen står Dori Berinstein som tidigare jobbat som producent på en del Broadwayuppsättningar och som dessutom regisserat en handfull dokumentärer. När hon vid en middag hamnade mitt emot Carol Channing tog det inte många minuter innan hon insåg att det här var en kvinna som skulle göra sig på film.

Det hon framför allt gör är att hon låter en yngre generation ta del av Carol Channings storhet som artist - och för det ska vi vara oändligt tacksamma.