Casa de mi Padre 2012

Rykten har gått om att Ferrell tvingats medverka i den här amerikanska komedin med spansk dialog - och lära sig språket på en månad. I vilket fall så är det en humormässigt skräddarsydd roll där komikern får spela den klantige, korkade sonen till en ranchägare i Mexico. Saker kompliceras när han förälskar sig i sin knarklangande brors (Diego Luna) fästmö (Genesis Rodriguez), och hennes mäktiga skurk till farbror (Gael García Bernal) hotar att ta tillbaka henne.

Det ska ges kredd för modet att våga göra en helt spanskspråkig komedi i det undertextföraktande Hollywood. Med det sagt så kan man tyvärr konstatera att den här komedin faktiskt inte är särskilt rolig. Regissören Matt Piedmont gör sin långfilmsdebut och har samarbetat med både Ferrell och manusförfattaren Andrew Steel på sajten Funny or Die och "Saturday Night Live".

Filmen försöker medvetet efterlikna och parodiera dåliga, lågbudgeterade 70-talsvästerns i form av repor och hopp i filmen, mekaniska effekter och uppenbara modellkulisser. Tyvärr har denna hyllning till gammal B-film redan gjorts med både större finess och mer lyckade skämt i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez "Grindhouse", "Kill Bill" och "Kung Pow: Enter the Fist". Andra skämt är oftast väldigt tama och utdragna, eller helt kapade från "Family Guy" eller valfri "Scary Movie".

Ferrell gör vad han ska, om än smått - och effektivt - nedtonad. Det vill säga vi slipper de hysteriska utbrotten och frenetiska överspelet som blivit något av en traditionell ingrediens i Ferrell-komedier. Det är fint att återse Bernal och Luna (som båda haft svårt att hitta dugliga Hollywood-produktioner) tillsammans och de verkar ha kul när de får lira med sitt eget språk men tyvärr har de alldeles för få scener. Skönheten Rodriguez är förutsägbart nog mest vackert kuttersmycke och ett ganska blekt sådant.

Visst finns här en del kul detaljer som de fräcka förtexterna eller ett charmigt sångnummer kring en lägereld. Roligaste scenen är ironiskt nog en bortklippt sådan där en överdrivet lång varningstext förklarar hur en stridsscen mellan olika djur urartade.

Däremot svajar "Casa de mi Padre" mellan att vara medvetet dålig och stilposera. Våldet är heller inte tillräckligt överdrivet för att bli roligt och rimmar illa med resten av filmens ganska vänliga sinne för humor. Det är för långt mellan skratten och trots en kort speltid finner jag mig rätt uttråkad. Med tanke på filmens stjärna respektive skapare så gör sig känslan av en alldeles för lång "SNL"-sketch påmind...