Casablanca 1942

I andra världskrigets Marocko, i staden som ger filmen dess namn, driver ameriken Rick Blaine (Humphrey Bogart) en populär krog. Där ska en skummis vid namn Ugarte (Peter Lorre) möta Victor Lazlo med en viss Ilsa Lund (Ingrid Bergman), och lämna över viktiga, värdefulla, dokument. Casablanca är nämligen stället man som naziförföljd europé måste passera om man vill fly till Amerika och Lazlo har under lång tid varit en vagel i ögat på det tredje riket. När paret kommer till krogen visar det sig att Rick och kvinnan har en historia tillsammans, som väcker upp gamla sår och dras allt djupare i en situation han helst velat hålla sig långt borta ifrån.

Det är en fantastisk stämning som målas upp. Från de marockanska exteriörerna till insidan av Ricks ställe, presenteras vi miljöer som skapar precis den stämning som krävs. Att placera Humphrey Bogart här var bara naturligt.

Navet i berättelsen är givetvis Bogart och Bergman, men faktum är att jag tycker kemin mellan Bogart och Peter Lorre är starkare, och det är synd att den sistnämndes karaktär inte spelar en större roll i filmen. Viktigt, ja, dock med mindre tid på scenen än önskat. Då är det å andra sidan skönt att den delen av dramat som Lorre representerar, spionhistorien, inte hamnar i skymundan till förmån för romantiken.

Här undrar jag om det inte är sådana saker som gör en film till en klassiker. Risken för överdosering av romantik hade varit överhängande, känns det som, i många andra läger, kanske i modernare tider, i tron att det är vad kommersialismen kräver. Här vet man istället att hålla balansen mellan de båda beståndsdelarna och det är en av filmens starka sidor.

En annan är skådespelarna. Även om jag, faktiskt och trist nog, tycker Ingrid Bergman inte känns helt rätt, inte är ett lika klockrent val som t ex Lauren Bacall i flertalet filmer mot Bogart, är hon naturligtvis ändå en stark och känslomässig aktris. Hon överträffas dock av Claude Raines, en favorit som även dök upp i min senast recenserade klassiker "Robin Hoods äventyr". Han överträffas i sin tur av nyligen nämnda Peter Lorre, som överträffar de flesta. Fast han övertäffar inte Humphrey Bogart. Ingen överträffar Bogie.

Att mannen är mycket än myten, mycket mer än bara en fasligt cool snubbe (vilket han förvisso också är), är tydligt här som i de flesta andra filmer jag sett honom. Han bär spänningen, han bör romantiken, han bär hela filmen trots att han egentligen inte behöver det.

Om någon ställer mig samma fråga jag själv gjorde inför den här recensionen, vad som gör "Casablanca" till en av filmhistoriens stora klassiker, kan jag lika lite nu som innan ge ett ordentligt svar. Det här är inte en enastående uppvisning i enorm filmkonst, det är (trots stark scenografi) inte en teknisk fullträff som "Citizen Kane" eller mycket av Ingmar Bergmans flöde. Det är däremot ett väldigt välgjort, spännande, och gripande romantiskt drama och i allt väsentligt en jäkligt bra film.