Casino Royale 2006

Det är en helt ny James Bond vi möter i "Casino Royale" - yngre, råare, inte särskilt snygg - men det spelar ingen roll. Det är inte meningen att Daniel Craig ska jämföras med Connery eller Moore, precis som "Casino Royale" struntar i sina föregångare och bjuder inte på en comeback, utan en fräsch nystart för agent 007. Detta är Bondfilmernas "Batman Begins" eller "Superman Returns", och det blir extra tydligt genom att Bond presenteras i början av sin karriär hos MI6. Han har just genomfört de två beställningsmord som krävs för att befordras till dubbelnolla. Och han är inte riktigt den agent 007 vi är vana vid. Hans ego är lite för stort. Han är kall och envis. Han gör felbedömningar. Mer mänsklig, kanske man kunde säga.

Under jakten på en bombtillverkare stöter han på information om en planerad terroristattack. När denna stoppas, förlorar terroristernas bankir Le Chiffre 100 miljoner dollar. Då hans liv är i fara och han råkar vara en hejare på poker, bjuder han in till ett parti med miljoninsatser på Casino Royale i Montenegro, i hopp om att vinna tillbaka allt. MI6 skickar sin bäste pokerman James Bond, som får 10 miljoner dollar från finansdepartementet för att kunna delta i spelet och vinna över Le Chiffre. Misslyckas han, har den brittiska regeringen sponsrat terrorism, och MI6 har inte råd med fler misstag. Det finns två sätt att bedöma "Casino Royale": som en ny Bond-film och som actionfilm. Och det går inte att undvika att Bondkänslan saknas under större delen av filmen. Daniel Craig känns vid första anblicken inte som en värdig efterträdare till 007-titeln, det här kunde såväl vara nästa "Mission: Impossible" eller en ny Jason Bourne. Men som agent funkar han jävligt bra. Vilket leder mig till bedömningen av ”Casino Royale” som en ren actionfilm, eller agentthriller om man så vill, och i den genren blir det sällan bättre än så här. De osannolika actionsekvenser som kännetecknat Bond i åratal är ett minne blott, här är det gammal hederlig jaga-boven-på-gatan- eller hänga-från-en-lastbil-i-full-fart-spänning. Det är fartfyllt och hårt med häpnadsväckande stunts, men främst mer realistiskt, och världens längsta filmserie vinner oerhört mycket på denna mer trovärdiga framtoning.

Le Chiffre är ingen galning som försöker ta över världen. Även han känns mänsklig, enbart det skakade ögat och det faktum att han bokstavligen gråter blod när han förlorar pengar, påminner om filmseriens mer excentriska skurkar. Vesper Lynd får en betydligt mer intressant roll än Bonds tidigare (läs: senare) tjejer, det är inte ofta vi får se vår agent bli förälskad på riktigt. Rollerna som "Bondskurken" eller "Bondbruden" är stora skor att fylla, men Mads Mikkelsen och Eva Green tar det hela med ro. Även här får man tänka bort tidigare karaktärer, för Le Chiffre och Vesper Lynd är inte i närheten av lika minnesvärda som, låt säga, Oddjob eller Pussy Galore. Men de fungerar, vår skandinaviska stolthet från grannlandet Danmark ger Bond ordentligt på nöten i den omtalade tortyrscenen, och utvecklingen av Vespers och James kärleksrelation är mycket intressant att följa.

Roligast är trots allt att följa hur han sakta men säkert blir den Bond vi alla gillar. Hur han lär av sina misstag, hur händelser i filmen påverkar hans framtida relationer till kvinnor, och givetvis hans reaktion då han för första gången får på sig en smoking med fluga. Och i slutet, när han drar sitt vapen och säger repliken vi alla väntat på, och det välkända Bondtemat drar igång för allra första gången, kan väl ingen tvivla på att Bond har kommit tillbaka.

Vi kan lugnt räkna med Craig i denna roll i alla fall i ett decennium till, och det är med visst tvivel jag ser fram emot fortsättningen. Det lutar åt en svår balansgång mellan denna seriösare 007 och fansens krav på häftiga gadgets och andra av agentens kännetecken. Även i "Casino Royale" finns Bond-detaljer av det fånigare slaget som att det alltid, alltid finns en gastub att spränga i närheten av skurkar. Fansen kan säga vad de vill, och tro mig - åsikterna om ”Casino Royale” kommer att gå isär, men personligen hoppas jag att de kommande filmerna fortsätter i samma stil.