Casino Royale James Bond 007! 1967

När är en komedi inte längre en komedi? När den slutar vara rolig, och det är just vad denna "parodi" ganska snabbt visar att den inte är. Denna spionparodi släpptes 1967 under spioneran som föddes i svallvågorna av Goldfingers stora succé, men vet inte riktigt vad den ska parodisera och slutresultatet är spretigt, osammanhängande och den stora dödsynden: tråkig. Casino Royale är den sortens film där historien bakom är betydligt intressantare och mer underhållande än vad själva filmen är. Fröna till denna film såddes redan 1954 när Ian Flemings bok var nysläppt och innan Bond verkligen slog igenom. Samtidigt i Afrika så befann sig filmskaparen Gregory Ratoff på en misslyckad inspelningsplats där alla producenter snodde åt sig så mycket pengar som möjligt från produktionen. Problemet var bara att få pengarna genom tullen utan att de beslagtogs. De flesta försökte köpa diamanter för att transportera ut, men rädd för att marknaden skulle bevakas så sydde Ratoff in sedlarna i sin kostym och hoppades på det bästa. Nervös för att bli upptäckt så gjorde han sig själv löftet att ifall han klarade sig så skulle han köpa rättigheterna till den bok som han nästa gång såg en positiv recension på. Denna skulle visa sig vara Casino Royale. Fleming gick med på köpet. Ratoff spenderade sedan resten av sitt liv med försöka få liv i projektet och flertalet manusförfattare var delaktiga och både Howard Hawks och Alfred Hitchcock sammankopplades med projektet. I hopp om att kunna få fart på projektet så ingick Ratoff i samarbete med Charles K. Feldman och vid hans bortgång 1960 så köpte Feldman sedan rättigheterna från Ratoffs änka. Sedan kom Dr No och framgångarna med Eon productions Bondserie blev bara större för varje film som kom. Alla ville ha en del av spionkakan och det fanns faktiskt potential till 3 olika Bondfilmer av 3 olika produktionsbolag. Eon hade rättigheterna till de flesta av Flemings böcker och friheten att skapa egna historier med karaktären, Kevin McClory hade efter en rättstvist rättigheterna till Thunderball och Charles K. Feldman hade Casino Royale. Eon Productions ville självfallet inte riskera att ha två rivaliserande Bondfilmer ute samtidigt och började undersöka möjligheterna till en samproduktion. Feldman kände sig självsäker på att han skulle få arbeta med "sina vänner Cubby och Harry", men hans minst sagt giriga deal på att få 75% av alla intäkter var inget som lät lockande och de tackade blankt nej och vände sig till McClory istället. Feldman var fortfarande fast besluten på att göra en seriös Bondfilm dock och när Sean Connery gick ut med att han skulle lämna rollen bakom sig efter You Only Live Twice 1967 så var Feldman snabbt framme och lockade med ett kontrakt. Sean Connerys krav: En miljon dollar, något som fick Feldman att backa. Feldman hade nyligen haft framgångar med komedin What's New Pussycat och tog då beslutet att ifall han inte kunde göra en seriös Bond så skulle han göra narr av konceptet i en parodi. På papperet så låter en James Bond parodi med Peter Sellers, Woody Allen, David Niven, Orson Welles , John Huston och den mest ikoniska av Bondbrudar, Ursula Andress, som en guldgruva, men inget av dessa namn lyfter filmen till några höjder och Peter Sellers skulle visa sig vara katalysatorn till en kaotisk inspelning och problem över hela filmproduktionen. Varför? Jo för att Sellers hade gett sig den på att han skulle spela den en seriös James Bond och visa publiken att han inte endast var en skådespelare som kunde göra roliga röster, så ofta satte han sig emot filmskaparna. Det hjälpte inte heller att han ofta lämnade inspelningen i flera dagar för att försöka lappa ihop sitt äktenskap med Britt Ekland eller att han kom att avsky Orson Welles såpass mycket att han vägrade vara i samma rum som honom. Det helade slutade med att Sellers fick sparken och filmen fick planeras och skrivas om därefter. Inte för att det hjälpte inspelningen. Två regissörer hade redan hoppat av under inspelningen och fler skulle komma och gå därefter. Produktionen stod såpass stilla att Woody Allen kunde åka hem till New York och vända i ett par dagar utan att någon märkte det. John Huston uppgraderades till regissör och skulle till Skottland för att spela in scener som utspelades där, men han ändrade till att scenerna skulle spelas in på Irland så att han kunde jaga räv mellan inspelningarna. Problemet var bara sen att en av de skotska scenerna innehöll ripjakt, och på Irland fanns det då inga ripor! Huston blev inte heller långvarig i registolen och eftersom scenerna där han själv skådespelade var klara så hoppade han av. Den som tillslut fick den eländiga sysslan att försöka få ihop allt var Val Guest. En dag efter att han suttit och jobbat hårt i klipprummet så hade han visat filmen i sin helhet för Feldman så hade denne sagt: -"Den behöver någon sorts story" -"Ja, det är så dags att tänka på det NU", svarade Guest då. Så man samlade ihop folk igen för att försöka strukturera upp en röd tråd genom att spela in nya scener, igen... Det är enklare att skriva om allt som skedde bakom kulisserna, men eftersom detta är en recension så får jag börja prata om själva filmen igen. "Ja, det är är så dags nu", som Guest sa. Vi introduceras för Sir James Bond, spelad av David Niven, originalet och inte "den sexgalne ynglingen som ersatt honom och fått hans namn" som han själv säger. Och det är ungefär där parodin på karaktären James Bond slutar. M, spelad av John Huston, och en grupp andra internationella spionöverhuvuden underrättar honom att en okänd håller på att likvidera deras agenter runt om i världen och de behöver honom. Bond vägrar och M spränger Bonds hem i luften. Hur han nu trodde det skulle hjälpa vette tusan och han dör själv på kuppen, även om han står precis bredvid sir James när det smäller. Redan här har filmen tappat bort sig själv, men värre ska det bli. Sir James Bond blir M's ersättare, men istället för att ta handlingen vidare till MI6 i London så hamnar vi i Skottland där sir Bond meddelar M's "familj" om den tråkiga nyheten. I själva verket är de SMERSH agenter som försöker skada sir Bonds celibat-image. 'Kay... Hela det är stycket är ett utdraget "han är en gentleman"-skämt som hamras in med samma nivå av diskretion som en brinnande elefant på rullskridskor men är inte i närheten av lika värd uppmärksamheten. Och det håller på i 20 plågsamma minuter och leder inte till något alls. Det kan sammanfatta hela filmen egentligen. Det håller på för länge och leder inte till något alls. Vi bjuds på fler och fler uppbyggnader på skämt som inte leder någonstans. Väl tillbaka i London så bestämmer sig sir James för att alla agenter numera ska kallas James Bond 007, för att förvirra fienden. Blir någon pay off på detta? Nope. Sir Bond söker upp sin dotter som han har fått tillsammans med Mata Hari för att rekrytera henne och skicka in henne undercover på en spionskola. Får vi någon pay off till det här upplägget? Inte här heller. Och som en eftertanke så kommer filmen på att den är baserad på något och vi introduceras för Vesper Lynd, här spelad av Ursula Andress, som får i uppdrag av sir Bond att anlita kortexperten Evelyn Tremble, Peter Sellers, för att axla rollen som ännu en James Bond 007 och spela mot Le Chiffre, Orson Welles, på Casino Royale. Varför? Ja, det vet varken filmen, eller jag. Men det är här vi har det närmsta vi kommer parodi på James Bond, när Tremble besöker Q-branch. Man skämtar om knasiga gadgets som inte funkar, knäppa situationer som sker i bakgrunden, men så fort vi lämnar rummet så är det slut med det. Förvänta er inga fler tillfällen med gadgets eller skämt om deras dues ex machina natur. Skämt behöver väl ingen punchline? Peter Sellers del av filmen är inget att hurra för. Han försöker som sagt att spela rollen så seriöst som han kan och de gånger han övertygats vara komisk så känns det forcerat. Det är mycket roligare att observera hur sällan han och Orson Welles är i bild samtidigt. Han vinner kortduellen med LeChiffre och luras in i en fälla, off screen, och torteras sedan av LeChiffre mentalt, i en udda sekvens med ett marscherande band säckpipespelare och en cameo av Peter O'Toole. Tremble avrättas sedan av Vesper, off screen såklart, och så var det med Peter Sellers. Det märks tydligt att det använt minsta lilla användbar filmruta de spelat in med Sellers och hur han utan vidare kastas ut ur historien. Hela denna sektionen av filmen har ingen payoff och sticker ut eftersom det så tydligt var här det riktiga ramverket fanns. Filmen fortsätter sedan och får allt att sammanstråla på Casino Royale. Alla delar av handlingen tvingas in i ett kaotiskt klimax där filmskaparna tydligt kastat in handduken och slänger in allt de kan komma på i hopp om att något ska vara underhållande. James Bond-sälar som bråkar, en apa som spelar roulette, kavalleri och indianer som strider mot varandra, allt detta på samma gång. Stjärnorna försvinner in i en kalabalik som endast skapar förvirring och jag sitter och skakar på huvudet åt de apkonster som sker framför mig. Den enda som på något sätt klarar sig i den här soppan är Woody Allen. Det märks att han varit inne och ändrat på sina egna repliker för att försöka stå ut lite. Det är inget som lockar till gapskratt, men det är i alla fall någon som försökt lägga sin energi på rätt ställe. Annars så är det rent slöseri som sker med alla närvarande. Att se skådespelare som David Niven och John Huston leverera såpass usla repliker är pinsamt och man skäms nästan med dem. Och som parodi på Bond så misslyckas det fatalt och man kan undra hur många som egentligen hade sett någon av filmerna innan de började arbeta på den här soppan. Kan inte påstå att jag kan rekommendera Casino Royale till någon. Det skulle vara ifall du gillar att plåga dig med usel film eller är ett James Bond fan med lite för mycket nyfikenhet. Annars är det enda jag kan rekommendera att dubbelkolla fodralet på DVD/Bluray-filmen ifall du letar efter Daniel Craigs film, så du inte tar fel av misstag.