Casting JonBenet 2017

Ett långt brev hade lämnades och en lösensumma krävdes, men den mördade sexåringen återfanns i källaren av sin pappa. Familjen betedde sig märkligt, polisarbetet var ökänt dåligt och mediecirkusen vansinnig.

Det har skrivits böcker och gjorts dokumentärer om detta enormt publicerade fall, den ständigt nobelpristippade Joyce Carol Oates har skrivit en roman löst baserad på händelserna, men regissör Kitty Green lyckas hitta en annorlunda ingång.

Ramen byggs upp av skådespelare som provspelar för roller som familjemedlemmar och misstänkta. De berättar vad de minns av fallet, lägger fram de olika teorierna, knyter ihop med sina egna erfarenheter. De pojkar som provspelar som rollen JonBenets bror Burke berättar om syskongräl. De vuxna berättar om erfarenheter av närståendes dödsfall, om kärleken till sina egna barn men också hur frustrerande barn kan vara, en kvinna berättar om sin mördade bror, en annan om att ha blivit antastad som barn. Det finns stundtals en drabbande nakenhet som ger ett mänskligt ansikte till fallet och de olika teorier som läggs fram.

Det är omöjligt att prata om den här filmen – och fallet JonBenet Ramsey – utan att diskutera den mediecirkus som följde fallet när det begav sig, men som fortfarande flammar upp mellan varven, och lär göra det igen i ”Casting JonBenets” fotspår.

Att just det här fallet blev så beror på ”Missing White Girl Syndrome.” Det är ett begrepp inom den amerikanska journalistiken (även om det inte är något begränsat till USA) som hänvisar mediernas tendens att fokusera på mord och kidnappningar av vita flickor som är rika eller medelklass, snarare än fall som gäller pojkar, fattiga eller rasifierade barn. Utifrån detta perspektiv har fallet JonBenet allt. Den mördade sexåringens docksöta ansikte som sminkats för skönhetstävlingarna gjorde sig bra på förstasidorna. Det väckte både en morbid nyfikenhet och debatt om skönhetstävlingar för barn.

Mordet inträffade i staden Boulder är en stad som ofta rankas som en av USA:s gladaste, mest välutbildade och konstnärliga städer. Familjen Ramsey bodde i en dyr villa i ett område där alla grannar i lika dyra villor hävdade att de ”aldrig trodde att något sådant skulle hända här.”

Fallet hade också ökänt dåligt polisarbete. Bevismaterial tappades bort eller förorenades, personalen var inte tillräckligt utbildad, intervjuer med familjemedlemmarna dröjde och bevis delades med familjen. Många anser fortfarande att den framgångsrika, välbärgade familjen Ramsey betedde sig väldigt märkligt, men kom undan med mord till stor del på grund av sin sociala status.

Även om filmens grepp är intressant, skådespelarna skickliga, och de olika teorierna läggs fram som spekulationer, måste en ifrågasätta dess smakfullt det egentligen är. På något märkligt sätt lyckas Green inte riktigt förmedla tragedin som är en sexårings död. Det är inte heller svårt att se ”Casting JonBenet” som ännu ett uttryck för sensationalismen kring fallet, men jag tycker att Green hanterar det efter bästa förmåga.

Green har gjort en film under samma premiss tidigare: ”The Face of Ukraine: Casting Oksana Baiul” där ukrainska flickor i rosa kostymer provspelar för rollen som den OS-guldvinnande konståkaren Oksana Baiul – men den lär knappast finnas på Netflix någon gång snart. Om en vill se en dokumentär som leker med dokumentärgenrens autenticitet rekommenderar jag istället Brian Hills musikaldokumentär (!) ”Song Birds.”

Trots sina svagheter är ”Casting JonBenet” sevärd, fallet är fascinerande, skådespelarnas insatser gör den mångfacetterad. Jag hoppas att denna uppmärksammade film leder till fler dokumentärer som vågar utmana den stela, förväntade formen av detta medium.