Catch .44 2011
Synopsis
Info
Underhållande upprepning
Kanske är det inte helt och hållet en slump, kanske har till och med den hyfsat oerfarne (han har blott en titel till sitt namn sedan tidigare) manusförfattaren och regissören Aaron Harvey inspirerats av Tarantino. Det går från valet av skådespelare - kunde vara gjort av någon som försöker tänka som honom - till de "Death Proof"-vibbande övergångarna i tidshoppen, via en historia som känns ganska generisk för den här typen av Tarantino-inspirerad lågbudgetfilm.
Historien, ja, den ger oss det klassiska ingenting-är-vad-det-verkar-vara. Tre ytterst kapabla och minst lika kriminella kvinnor får ett uppdrag av sin chef, storskurken Mel, som innebär att åka till ett avlägset matställe och hantera en specifik situation rörande droger och dubbelspel. Tidshoppen, tarantinesqua i allra högsta grad, tar oss från nutid till upptakten och tillbaka igen, och väver ihop en bild av vad som egentligen pågår.
Och det är ingen obekant bild. Detaljerna må skilja sig, att sätta kvinnor i rollerna de har här är kanske mindre vanligt men hade stuckit ut mer för 15-20 år sedan än det gör nu. Samtidigt känner jag att jag i viss mån gör filmen orättvisa med mina jämförelser, med att nämna Tarantinos namn. För även om "Catch .44" inte tillför någonting nytt någonstans, även om det inte förtjänar mer än sitt direkt-till-videoöde, är det ändå en underhållande skröna som kan vara värt att koppla bort en lång arbetsvecka med.
Ett hyggligt skådespeleri hjälper till. Bruce Willis roll, bossen Mel, är liten men fungerande, den ledande av de tre kvinnorna spelas av Malin Åkerman ("Watchmen") i en prestation som är helt okej, och det är skitkul att se "Smallvilles" Michael Rosenbaum i en skitliten roll i en flashbackscen.
Fast bäst av alla är Deborah Ann Woll, Jessica i "True Blood" (med reservation för att jag mest är lite kär i henne), och den alltid, alltid, alltid lika sevärde Forest Whitaker (honom är jag defintivt kär i).
Den psykopatiske underhuggare som en sistnämnde spelar är heller inte den mest nyanserade eller intressanta, och antagligen en karaktär som även den sämre av skådespelare kan spela i sömnen, men jäklar vad kul herr Whitaker verkar ha med honom.
