Catch and Release 2006

Susannah Grant, som tidigare jobbat flitigt för att som manusförfattare tillfredställa den kvinnliga publiken med filmer som "Erin Brockovich" och "I hennes skor", sätter sig nu själv för första gången i regissörsstolen. För trygghetens skull är det hennes egna manus som filmatiseras, och även om alla delar inte riktigt faller ut i önskvärd riktning så får hon till en mysig film som inte alls behöver skämma för sig i debutsammanhang.

Livet har nyss börjat för Gray (Jennifer Garner) och hennes man när han avlider alldeles för tidigt i en hemsk olycka. Gray söker tröst i närvaron av parets gemensamma vänner och finner både gamla hemligheter och en ny förälskelse. Av en ren slump får hon reda på att hennes man inte var den hon trodde, speciellt när en kvinna (Juliette Lewis) hör av sig angående underhåll till deras barn. Någonstans i hanteringen av makens död och följande efterspel finner hon sig allt mer dragen till Fritz (Timothy Olyphant), en karl som inte alls är hennes typ.

”Catch and Release” har en del tydliga brister, som trovärdigheten hos karaktärerna, mindre händelser som inte fyller någon funktion och det faktum att det är lite väl tillrättalagt många stunder. Konstigt nog gör det absolut ingenting, för det hela är så oskyldigt sött att den genomsyrar en värme som träffar rätt i smörträsket. Det fungerar också tack vare att Susannah medvetet inte gjort ett försök till någon psykologisk djupdykning, vilket gör att jag köper det mesta, dock med den berömda klacksparken energiskt sparkande. Det är skönt att Nancy Myers (”Vad kvinnor vill ha”, ”The Holiday”) och Nora Ephron (”Du har mail”) får lite konkurrens i sin subgrenre med fokus på kvinnor i alla åldrar. Här står hon sig bra, även om humorn inte är lika hysterisk som hos hennes kvinnliga kollegor.

Filmens största problem blir dess kärlekshistoria som har stora problem med att övertyga. Mycket är Timothy Olyphants fel som inte alls fungerar som Garners kärleksintresse. Extra retfullt blir det när han nyligen slängt in ett klassiskt Hollywoodleende (här snackar vi stora tänder) vilket gör att han knappt kan stänga käften.

Att filmen trots sina brister lyckas med att utstråla så pass mycket värme ska den ha en eloge för. Det lyckas Susannah med tack vare ett välbalanserat manus av samtliga karaktärer där känslan av kollektivet fungerar bäst. Att Kevin Smith sen går runt och säger smarta och kul saker mest hela tiden samt ser ut som en mysig teddybjörn, gör givetvis sitt för mysfaktorn.

Det är en lättittad, lättsmält och lättglömd film som för stunden bjuder fin underhållning och fungerar som en perfekt chickflick.