Catwalk - Från Glada Hudik till New York 2020

Emma Örtlund har fantiserat om att bli fotomodell i hela sitt liv. Verkligheten har sett väldigt annorlunda ut. På grund av en intellektuell funktionsnedsättning och svår epilepsi mobbades hon intensivt i skolan, och under en femårsperiod lämnade Emma inte hemmet av rädsla för nya anfall (anfall i dubbel bemärkelse).

Nu är det dags för revansch. Hon skriver ett charmerande rättframt brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson och ber honom om hjälp att förverkliga drömmen om att få gå på en Catwalk, ”som en riktig modell”.

Pär Johansson tar sig an projektet med stor passion (det hade blivit en väldigt kort och deprimerande film annars) och bestämmer sig för att de ska sikta mot stjärnorna: Det till synes ouppnåeliga målet är en flådig modevisning mitt under tokhajpade Fashion Week i New York.

Emma är inte ensam om att sukta efter glitter och fotoblixtar, så snart är det en femhövdad skara som ska göra det omöjliga. Nicklas, Ida, Alexander och Kitty har alla olika grader av funktionsnedsättningar, och att gå på podiet framför den internationella modepressen är naturligtvis ett skräckinjagande prospekt för vem som helst.

När koreografi och nerver väl är på plats, efter en lång och ansträngande resa, visar det sig dessutom att Pär Johansson har underskattat svårigheten i att säkra en lokal för framträdandet. Att det skulle gå att boka plats på Manhattan under modeveckan med några månaders varsel är en extremt naiv inställning, får han veta. Vem kunde ha anat?

”Hur många lingon finns det i världen?” hade premiär 2009 och blev en stor publiksuccé. I dokumentären ”Catwalk”, som alltså har direkta beröringspunkter i och med Glada Hudik, omsätts budskapet om allas lika värde i praktiken. Det är charmigt, sorgligt, rörande, djupt humoristiskt och naturligtvis väldigt förutsägbart.

År 2020 ska den självklara devisen att även personer med funktionsnedsättningar bör behandlas med samma värdighet som andra människor inte behöva upprepas, men nu ser ju världen ut som den gör. Tidigt under förberedelsearbetet visar Pär Johansson gruppen fotografier på hur funktionsnedsatta individer fortfarande utsätts för tvångsinstitutionalisering i mindre progressiva länder. Det är förfärande bilder som stärker gruppens beslutsamhet.

”Alla förtjänar chansen att få skina”, är filmens uttalade motto. Det är svårt att ha några invändningar mot den uppfattningen, och mot dokumentärens konventionella dramaturgi kan man knappast heller protestera – i en berättelse om alla människors lika värde ska formen självklart inte skymma personerna som har fått kämpa för just det under hela sina liv.