Central Park Five 2012

En kvinna joggar i Central Park en aprilkväll 1989 och blir brutalt våldtagen av okänd gärningsman. Ett gäng pojkar i åldrarna 14-16 år är ute och skapar kaos i samma park, samma kväll. De slåss, kastar stenar på bilar och är odrägliga. Ett larm går ut till polisen om våldtäkten och fem av dem grips, och systematiskt börjar polisen och hela staten New York - i långa förhör - att bryta ner pojkarna för att få de att anklaga varandra. Ingen av dem har gjort någonting, alla döms och släpps inte ut förrän många år senare, när en serievåldtäktsman erkänner brottet.

Den här dokumentären berättar historien om "The Central Park Five", av pojkarna själva som nu vuxit upp på olika fängelser runt om i staten New York. De berättar om allt, ifrån natten då de greps till dagen de släpptes. De framställs som sympatiska men förstörda individer när de intervjuas och används som "talking heads". Deras berättelse varvas med åsikter ifrån dåvarande distriktsåklagare, vänner, familj och arkivbilder ifrån rättegångarna och polisarbetet. Även journalister intervjuas om hur stämningen i New York var på den tiden.

Det är någonting man som tittare måste ta med i beräkningen när man ser "The Central Park Five", och som det berättas om en hel del i början av dokumentären. I slutet av 1980-talet pågick det ett raskrig i New York. Staten hade förklarats en av de mest kriminella i landet och man var tvungen att råda bot på dessa problem. De fem pojkarna var bara tvungna att sättas dit. Staten var tvungen att visa att den kunde agera, och snabbt få ett avslut på det hemska som hände den joggande kvinnan i Central Park.

Jag tycker att Ken Burns, Sarah Burns och David McMahon - trion som regisserat - lyckas alldeles utmärkt med att porträttera ett New York på 80-talet. Det är Walkmen, fluffiga frisyrer, fula tanktops och människor som demonstrerar mot våldet som pågår på gatorna. Vi pratar om en tid då det begicks i snitt sex mord per dag i New York. Läget var ohållbart och man var rädd att det hela skulle eskalera ännu mer. Som tittare fick jag stämningen serverad på ett silverfat. Man kunde känna frustrationen hos folket och hos de fem anklagade pojkarna som blev en måltavla för invånarnas ilska.

Det som skiljer "The Central Park Five" ifrån andra dokumentärer om brott är att den inte handlar om själva brottet i sig. Istället är det en dokumentär om det statliga övergrepp som begicks på dessa fem, oskyldiga, pojkar. Det som gör dokumentären så bra är att man märker hur mycket den betyder för de inblandade. The State of New York har fortfarande inte erkänt sina misstag, och kanske, kanske, kan den här dokumentären föra ljus på vad som egentligen hände the Central Park five.