Challengers 2024

För de som tror att Luca Guadagninos nya, hajpade tennisfilm är någon sedvanlig sportrulle med lite kärleksintriger - eller värre, en ursäkt för en lättklädd Zendaya att tråna efter två kåta atleter - kan inte ha mer fel. Det avklaras tidigt att det, liksom regissörens tidigare filmer, är något speciellt vi ska få ta del av.

 

Redan i den inledande tennismatchen börjar Trent Reznor och Atticus Ross technomusik dunka medan kameran smidigt rullar in på en närbild av isdrottningen Zendaya i sina påkostade solbrillor. I nästa scen dreglar kameran inte över henne, utan en halvnaken Mike Faist som poserar i sängen likt vi sett kvinnliga skådespelare göra i otaliga filmer med sextema.

 

Det är männen som objektifieras i ”Challengers” där man tar varje chans att visa upp Faist och Josh O'Connor halvt eller helt avklädda. Zendaya å andra sidan är järnladyn Tashi med full kontroll och även om det är hon som de två spelarna trånar efter och försöker få i säng så styr hon stadigt såväl relationer som karriärval.

 

I händerna på fel regissör och med fel skådespelare i rollen hade karaktären lätt kunnat bli en opportunistisk satmara. Men Zendaya gör henne till en ambitiös, på ytan hård men innerst inne mänsklig isdrottning som effektivt bygger upp murar omkring sig för att undvika att bli sårbar. Som en naturlig uppföljning till ”Euphoria” tar Zendaya inte bara avstånd från sin tidigare image som Disney-prinsessa utan krossar den till smulor under sin skarpa häl. Om detta inte leder till en Oscarsnominering så är hoppet ute för den juryn.

 

Men triangeldramat skulle inte vara komplett utan den tennisspelande duon vars relation vänds upp och ned i mötet med den oemotståndliga Tashi. När vi möter de vuxna Patrick (O’Connor) och Art (Faist) lever de i olika världar, med olika klasser, energier och syn på världen.

 

Art är hyllade proffset som börjat tröttna på karriären, diskuterar med hustrun Tashi om att pensionera sig till ett lugnt rikemansliv med dottern. Patrick å andra sidan får sova i bilen när han inte kan betala för hotellet vid tenniscentret där han ska spela i en mindre prestigefylld tävling. Tashi bokar Art till samma tävling - kanske inte av en slump - för att ”öva upp sig”.

 

Trion visar sig ha ett förflutet och snart hoppar vi i tid mellan nutid och över ett decennium tidigare då de var unga, bekymmerslösa och sugna på framgång. Över tid lär vi oss hur deras relationer gradvis utvecklas, ändras - och raseras. Lager för lager skildras hur de naivt optimistiska ungdomarna blivit de bittra, olyckliga personerna de är idag. Det är både fängslande och tragiskt.

 

Medan Zendaya tveklöst är filmens stjärna (och en av producenterna) så ligger filmens värme och hjärta i vänskapen mellan Patrick och Art. Skådespelarna har fin kemi och förvandlar rollfigurerna till mer än platta stereotyper. Patrick är den festliga, levnadsglada som ser lösningar istället för problem medan Art står för det ansvarsfulla och känslomässiga allvaret. De är tydliga motsatser men känns också som människor av kött och blod.

 

Det är ett triangeldrama som på pappret kanske inte låter särskilt spännande för de utan tennisintresse. Men alltid sevärda Guadagnino levererar pålitligt ett läckert, sexigt och proffsigt hantverk och påminner oss att han kan skänka sex appeal till valfri miljö, vare sig det handlar om italienska kök (”Kärlek på italienska”), semesteröar (”A Bigger Splash”), en persika i ett sovrum somrigt 80-tal (”Call Me By Your Name”) eller till och med kannibaler (”Bones and All”).

 

Förutom den förstklassiga personregin och skådespelarinsatserna så har regissören även återförenats med några av sina främsta medarbetare från ”Bones and All”. Reznor och Ross kryddar återigen dramat med sin fräcka, pulserande musik och matchar prickfritt Marco Costas medryckande klippning. De lyckas på något sätt göra en film om tragiska, trasiga människor både kul och sexig.

 

Inte ens den 131 minuter långa speltiden är särskilt påträngande förutom möjligen i en lagom utdragen final. Här finns fortfarande tajt spänning men även den lite förutsägbara användningen av slow motion som kännetecknar sportfilmgenrens slutuppgörelser. Dessa stilval i kombination med den konstanta musiken gränsar på överdos men fråntar inte en tillfredställande slutkläm.

 

Man hade gärna kunnat utforska den laddade sexuella spänningen och eventuella bisexualiteten hos de manliga karaktärerna i fler än några sekunder. Men det känns samtidigt som ett strategiskt val än någon direkt feghet att stöta sig med konservativ publik som exempelvis hos större filmbolag (vi tittar på er, Disney). Guadagnino lär spara krutet till kommande 1940-talsskildringen ”Queer”.

 

Det är fortfarande en otroligt eggande, sexig film Guadagnino serverar utan onödigt grafiskt sex, som kanske väntas baserat på den omtalade trailern. Den ger dessutom Zendaya en saftig, vuxen Oscarsroll och sannolikt välförtjänta genombrott på vita duken för Faist och O’Connor.