Charlie St. Cloud 2010

Efter att ha sett trailern förväntar man sig inget annat än en sentimental historia utan intressanta karaktärer eller något direkt djup att prata om. Och det är också vad man får. Det enda förvånande är att den övernaturliga delen av historien tar oväntat stor plats. Men tyvärr känns det mest som ett fånigt inslag och resten schabblas bort i en allmänt fesljummen soppa.

Charlie (Efron, "Hairspray") bor med sin hårt arbetande mamma (Kim Basinger) och yngre bror Sam i en kuststad i nordöstra USA. Bröderna är tajta och Sam oroar sig över att bli ensam när Charlie börjar på Stanford. För att få lillebrodern på bättre humör lovar Charlie att de två ska träna baseboll ihop varje dag tills det är dags för honom att åka.

Men när Sam omkommer i en bilolycka förändras allt. Charlie flyr från begravningen in i skogen där Sam uppenbarar sig och löftet om baseboll varje dag upprepas. Charlie struntar i studierna och tar istället jobb på kyrkogården - och varje kväll vid solnedgången umgås de två bröderna i skogen. Tills han en dag möter jämnåriga Tess (Amanda Crew, "Sex Drive").

Hela upplägget är rätt blekt med karaktärer utan personligheter och som man heller inte bryr sig om. Därtill kan läggas ett par oförklarliga aspekter - och då pratar vi inte om det övernaturliga.

Det första sker efter att Charlie sett Sam vid begravningen. "Fem år senare" står det på duken. Eh... vadå? Har en sjuttonårig kille (nu 22) fått umgås med sin döda bror varje dag under så lång tid utan att någon reagerat, tagit honom på sorgearbete eller undersökt huvudet på honom. En månad hade väl räckt?

Andra udda grejer är första mötet mellan Tess och Charlie. Hon kommer ut ur buskarna och är fly förbannad för att hennes pappas grav inte är rensad - för att sedan bli helt stum när hon ser Charlie. Det är på många sätt en mycket konstig scen. Varför filmskaparna vill introducera henne som en argbigga är en fråga, varför de sekunden efter ändras sig och får henne att framstå som aningen pundig är ytterligare en.

Enligt det vanliga sagoberättandet så förstår man att saker och ting kommer att förändras mellan Charlie och Sam nu när en tjej kommer in i bilden. Till filmskaparnas försvar ska sägas att de har försökt sig på lite mer än den allra enklaste och mest förutsägbara av stories. Däremot är det tydligt att de fortfarande vänder sig till en publik som uppskattar den där tama, barnvänliga kärlekshistorien och som kommer att bli helt överväldigade över vägen filmen väljer att ta. För oss andra är det inte fullt lika överraskande. Och räknar man ut det hela i förväg finns här inte mycket annat att hämta.

Det är sorgligt att se både Kim Basinger (brödernas mamma) och Ray Liotta (ambulanspersonalen som räddar Charlie efter bilolyckan) i så totalt förminskade biroller, både vad gäller scentid och djup. Kanske lurades de av att Craig Pearce varit med och skrivit manus, han som tidigare varit australiensiske Baz Luhrmanns stadiga skrivarkompanjon med verk som "Romeo + Julia" och "Moulin Rouge!" i sitt bagage. Det här kan inte beskrivas som något annat än ett stort steg neråt på karriärsstegen, i alla fall vad gäller kvalitet.

Samma sak kan sägas om regissören Burr Steers, som inte alls har samma storfilmer på meritlistan, men där "Charlie St. Cloud" ändå utgör det minst imponerande verket efter "17 Igen", även den med Zac Efron i huvudrollen, samt "Igby Goes Down" från 2002.

De enda som jag kan rekommendera att se det här är de som tycker att det är värt pengarna bara för att få se ett par sekunder av Efron med bar överkropp. All annan "njutning" uteblir.