Chronicle 2012

Jag behöver nog inte påpeka hur härligt det är med sådana här uppstickarfilmer, som kommer från ingenstans och fullkomligt äger det mesta på bioduken. "Chronicle" visar att du inte behöver några stora namn eller särskilt mycket pengar för att imponera på en publik. Allt som krävs är en gnutta nytänkande och en stark historia. Eller, som i det här fallet, två.

Allt börjar hemma hos Andrew, en kille som inte har det så värst lätt. Mamman är döende i cancer medan pappan söker tröst i flaskan och hotar med stryk. Rädslan och frustrationen hos den unge high school-enstöringen är påtaglig. Hans enda tröst är kusinen Mike och en nyinköpt videokamera, genom linsen skapar han sig en viss distans till allt det jobbiga som sker. 

Men det är ju inte därför du går och ser "Chronicle", eller hur? Troligen har du hört att en massa cool skit är på väg att hända när dessa killar får superkrafter. Helt korrekt: efter en sen natt med populära Steve nere i en mystisk grotta, vaknar killarna upp med en huvudvärk - och förmågan att styra saker med tankens kraft. Det börjar med tennisbollar i trädgården och nallebjörnar i affären, men snart är det dags att sätta lite regler. Att stora krafter medför stort ansvar vet ju alla som sett på "Spider-Man". Det kan så lätt bli tråkigt om någon får ett flygplan i huvudet.

Vardagsdramat versus det övernaturliga, två rätt vanliga filmelement var för sig, förenas här i en ovanligt lyckad kombination. Du blir inte bara blown away av effekterna, du mår förhoppningsvis också rätt dåligt av vad Andrew går igenom. Vilket är förvånande lätt att relatera till i det här fallet.

Och det kunde lätt bli till parodi, eller ännu en "Hancock". Men låt dig inte luras. Det blir blodigt och våldsamt när det väl gäller. I salongen efteråt viskades det både om "Cloverfield" och Gus van Sants "Elephant", möjligen den mest träffande summeringen av "Chronicle". Att fånga världsförstörelse med handhållna kameror är fortfarande jäkligt snyggt och effektivt, det plus lite feelbad-känsla efteråt bidrar till en alldeles unik bioupplevelse denna vinter. Den sista kvarten är intensiv som fan. 

Dane DeHaan är för övrigt magisk i huvudrollen, definitivt en nykomling att hålla ögonen på. Och regissören Josh Trank blev just min nya hjälte. Sen kan Michael Bay fortsätta leka med sina "Transformers" i all evighet, det är så här man skapar något riktigt häftigt - för en tiondel av pengarna dessutom.