The Chronicles of Riddick 2004

”The Chronicles of Riddick” skall inte tas för en uppföljare. Det är en helt annan slags historia, en annan genre, och utspelas i en annan värld än ”Pitch Black”. Det enda som är kvar är huvudpersonen, Riddick, som i fem år flytt genom galaxen, och gömt sig för prisjägare som är ute efter hans huvud. Han hamnar på planeten Helion, ett multikulturellt samhälle som invaderats av tyranniske Lord Marshal och hans krigararmé även kända som Necromongers. Armén tar sig till planet efter planet och dödar alla som inte ansluter sig till dom. Riddick, som helst bara tänker på sin egen överlevnad, tvingas liksom tidigare att samarbeta för att bekämpa en ondska större än han själv.

I ett underjordiskt fängelse möter han Jack från förra filmen, den då tonåriga pojkflickan som nu kommit över sin könsidentitetskris och blivit en stor tjej - hon har sparat ut till långt hår och bytt namn till Kyra. Hon spelas t.o.m av en helt ny skådespelerska så tanken dyker upp fort, vore det helt enkelt inte lättare att göra henne till en helt ny karaktär? Tydligen inte. Hursomhelst lärde hon sig tydligen nåt av Riddick sist de träffades, eller kollat på ”Grynets show” i smyg, för nu har hon blivit en riktigt kickass-brud som inte tar nån skit.

Det är inga som helst fel på specialeffekterna eller miljöerna i ”Riddick”, och ni som besöker den här sidan någorlunda ofta vet kanske att jag älskar just specialeffekter. Det är stort och maffigt, och riktigt snyggt. En klar skillnad mot ”Pitch Blacks” Photoshop-liknande effekter, vilket ger en välbehövd extra betygspoäng. Men tyvärr faller den här filmen på storyn. Varför? Simpelt. Riddick kan slåss. Redan i början märker vi att hur många beväpnade män än är ute efter honom, så är de chanslösa. Han far fram som ett tornado och tar livet av en efter en, om det så är med kniv, skjutvapen, sina bara händer eller en vanlig jäkla kaffekopp som råkar finnas i närheten. Inga motståndare är för svåra för honom, alltså – inte mycket till spänning för oss som tittar. Därav vet vi också att det är kört för lord Marshal när Riddick väl möter honom. Vad gör man då? Man fördröjer på slutfighten så långt det går. Man klämmer in en massa karaktärer hit och dit, och händelser som egentligen inte tillför något. Vi sitter och väntar på en konfrontation, en duell som aldrig kommer, och när det väl gör det så är det fem minuter kvar tills filmen slutar och vinnaren är inte svår att gissa.

”Chronicles of Riddick” känns som en film vars enda syfte är att exponera nye actionhjälten Vin Diesel så gott det går, och tjäna stålar på hans coola namn genom att visa upp hans muskler och kampsportskunskaper. Sorry, Judi Dench och ni andra, men vilket misstag ni gjorde som skrev på för den här smörjan!

Vin Diesels skådespelartalanger växer inte, men hans popularitet bland osäkra tonårsgrabbar världen runt gör det, och det är nog enda orsaken till att man valt att göra en fortsättning på ”Pitch Black”. Som om inte det räckte har skaparen och regissören David Twohy riktigt stora planer för sin antihjälte – spel, animerade filmer och möjligen en hel trilogi om Riddicks värld. Nej tack, men det sista vår planet behöver är mer Vin Diesel, eller meningslösa actionfilmer som denna.