Cinderella Man 2005

Jag har mycket svårt för boxning. Hur mycket jag än anstränger mig, kan jag inte förstå var tjusningen ligger i att sträva efter att slå en medmänniska så hårt att hon blir medvetslös. Men som tur är brukar boxningsfilmer även bestå av annat än våldsamma boxningsscener, så även ”Cinderella Man” som ger oss den sanna (förhoppningsvis) historien om den framgångsrike boxaren James Braddock. Största delen av filmen ägnas åt att berätta hur Braddocks (Russel Crowe) liv förändrades, utanför boxningsringen, efter han tvingats att avbryta sin boxningskarriär till följd av upprepade skador samt förlorat alla sina besparade pengar i börskraschen 1929. Tillsammans med sin hustru (i filmen spelad av Renée Zellweger) och tre barn, levde Braddock under depressionens år i misär utan att ha tillräckligt med pengar till varken mat eller elektricitet. Vändpunkten kom då Braddock fick chansen att återgå till boxningens värld. Så tyvärr slipper vi inte helt ifrån boxningsscenerna, vilka känns för många i slutet. Jag vet inte vad som var regissörens tanke med deras antal, att genom detaljerade bilder hamra in budskapet att proffsboxning är något avskyvärt eller att underhålla publiken med lite våld?

Hursomhelst, oberoende av vad man tycker om boxning är det en sport. Och direkt efter visningen funderade jag över det faktum att ”Cinderella Man”, till skillnad från de flesta andra filmer inom denna genre, inte förmedlar åskådarna den glädje som förmodligen finns i sporten. Oavsett om en film handlar om vindsurfing eller fotboll brukar i alla fall jag, efter att ha sett en sådan, bli sugen på att börja utöva sporten ifråga (att denna iver brukar gå över efter ungefär fem minuter, är en helt annan historia). Men ”Cinderella Man” ger inga sådana tankar. Till en början ansåg jag att detta innebar ett stort minus för filmen, men kom snart fram till att det var feltänkt. För ”Cinderella Man” handlar inte om en ung människa som brinner för sin sport och som drömmer om att bli bäst inom den, utan om en man som tvingas, mer eller mindre, att boxas för att försörja sin familj – och han gör det utan glädje, om han någon gång hyst en passion för boxningen har den falnat för länge sedan, för honom är det bara ett jobb som han tar då det är, relativt, välbetalt. Med andra ord skulle det vara ologiskt om vi i publiken engagerade oss i själva sporten, då inte huvudkaraktären gör det.

Problemet är dock att det är lika svårt att fängslas av det som står i fokus, James Braddocks liv. Det kan verka känslokallt då det är besvärliga saker som Braddock och hans familj går igenom: arbetslöshet, fattigdom, svält, kyla, tiggeri (den enda scenen som är berörande är när Braddock tvingas tigga pengar av sina tidigare arbetsgivare) och total hopplöshet, men jag blev inte särskilt påverkad av att se detta. Och jag har, när jag skriver denna recension, svårt att förstå varför det förhåller sig så, då filmen är mycket välgjord, skådespelet utmärkt, fotot snyggt, historien bra berättad och musiken pampig. Men vad hjälper detta då både filmen och historien den berättar känns vara helt utan liv. När jag såg ”Cinderella Man” såg jag en film om James Braddock liv, jag såg inte James Braddocks liv. Samtidigt är ju allt detta subjektivt, det finns säkert många som tycker att ”Cinderella Man” är en mycket gripande historia.

I intervjuer har Ron Howard sagt att han ville göra en film, som visade hur det såg ut i USA under den ekonomiska depressionen. Och även om vi får se lite av detta, är filmen inte en historia om fattiga och rådlösa människor. I centrum står en framgångsrik man, vars tillvaro försämrades till följd av yttre omständigheter, men som trots detta inte gav upp utan fortsatte att göra sitt bästa och lite till, utan att klaga, gnälla eller skylla ifrån sig. När chansen kom klarade han av att ta vara på den. Därmed bekräftar filmen bilden av USA som det utmärkta landet att leva i, så länge som man är tillräckligt ung, stark och frisk för att kunna skapa sig sin egen lycka, på egen hand. Samtidigt är jag medveten om att denna kritik egentligen är onödig, för hur många av oss hade velat se en film om någon stackare som under en films längd (för att inte tala om under en hel livstid) endast kravlade omkring på samhällets nedersta skikt?

ONÖDIGT VETANDE Filmen skulle från början regisseras av Lasse Hallström innan Howard tog över.

Matt Damon, Ben Affleck, Billy Bob Thorton och Mark Wahlberg var alla påtänkta för rollen som James Braddock.