Cinema Pameer - Biografen i Kabul 2020

Läser du den här recensionen tar jag för givet att du åtminstone har mer än ett smärre intresse till filmens medium. Antar jag rätt så är den här dokumentären för dig, har jag fel så undrar jag om inte ”Cinema Pameer” kan övertyga dig. Martin Von Kroghs regidebut skildrar inte bara en oas för Afghanistans filmälskare, utan den skapar även en oas för oss här hemma.

På Kabuls gator möter vi Said Chaleh, en biografföreståndare på Cinema Pameer. En titel han helst håller för sig själv. I filmens öppning ser och hör vi helikoptrar flyga över himlen, något som snabbt dränks av hoppfull musik medans vi följer Chaleh till jobbet. Kontrasterna slutar inte där, hälsande till många och glad ser vi samtidigt en främling gå förbi med en skottkärra fylld till kanten med styckade och blodiga kroppsdelar. Det är en helt vanlig vardag och tillslut når han sin arbetsplats, biografen, oasen. Väl där möts vi av hans kollega som mist sitt öra, efter det ett gäng stammisar varav en förlorat sitt ben.

Hade det varit fred i Chalehs land menar han att en annan historia hade berättats, då hade han varit stolt över sitt jobb. Folk är, i hans egna ord, för trångsynta. Väl på plats märks i alla fall denna skamsenhet inte alls av, här frodar kärleken till filmen. Det är minst sagt en infekterande kärlek, att inte ryckas med i de dagliga sysslorna är svårt. För en filmfantast som mig är det såklart lika svårt att inte älska en film som älskar mediet lika mycket som jag gör. Vi får dock följa många karaktärer i den här filmen och att höra deras relation till filmmediet är så fantastiskt fascinerande. Bland Kabuls filmälskare har vi tillexempel flera biografanställda, en censor och en importör/exportör.

Människorna vi får möta i ”Cinema Pameer” är som kanske gissat filmens vackraste sida, men att inte nämna hur vacker den är även visuellt vore ett misstag. Von Krogh är en erfaren stillbildsfotograf och övergången till det rörliga har att bedöma från resultatet i den här filmen gått helt felfritt. Vyerna är otroligt vackra, men en av de starkaste bilderna jag tar med mig från filmen är den fast placerade kameran på en bils instrumentbräda. I en av få gånger vi lämnar biografen ser vi den ovannämnda filmimportören åka från gränsen med bakluckan fylld av filmrullar. Tänk ett tv-spel i ”first person”-vy med våran bil hastigt åkande i fel färdriktning och en mötande bil inte alls långt ifrån. Stresspåslaget blir påtagligt samtidigt som det är rätt kul på ungefär samma sätt som en bergodalbana, det ger dessutom en fantastisk kontext till vilken person det är som faktiskt kör bilen. Det visuella och det narrativa jobbar ihop.

Hur kul och trevligt det än är att följa alla dessa filmarbetare så är dock alltid verkligheten konstant närvarande. Om det nu mot förmodan vore så att de anställdas skador och berättelser inte skulle räcka till att förmedla detta så exploderar vid ett tillfälle en bomb på gatan utanför Cinema Pameer. Hotet ligger alltid några centimeter under ytan och gör sig titt som tätt påmint. Det är såklart hemskt att detta är en verklighet, men ur ett filmiskt dramaturgi-perspektiv så är det också väldigt snyggt ihopklippt i filmens helhet.

 

Påminnelserna behövs alltid för att visa vilken roll det är biografen spelar i samhället. Det är en undanflykt att gå på bio, ett ställe att slappna av i en och en halv timme helt enkelt. Det är en oas.

”Cinema Pameer” visas på Tempo Dokumentärfestival 2020.