Cirque du Soleil: Worlds Away 2012

Det är som sagt en simpel berättelse om kärlek som binder samman det visuella spektaklet bestående av akrobatnummer det ena mer svindlande än det andra.

Det handlar om Mia (Erika Linz) som vid första ögonkastet blir förälskad i trapetsartisten The Aerialist (Igor Zaripov). När deras blickar möts mitt i ett nummer faller han handlöst och hon med honom. In och ner någonstans i en annan dimension och "fall in love" har nog aldrig skildrats så bokstavligt än här. Väl där nere tappar hon bort sin kärlek och ger sig iväg på en resa i Cirque du Soleils knasiga värld med hopp om att finna honom.

Det är precis som det låter, inte en direkt verklighetstrogen film och den kan liknas vid en musikal fastän att numren här består av mycket mer än bara musik och dans. Jag har aldrig själv sett en föreställning av gruppen, även om jag vill och en dag också ska, men tills det händer är jag glad att jag har möjlighet att uppleva åtminstone en del så här. Mycket går såklart förlorat när man översätter en eller flera shower till en ihopklippt film och ännu mer tappas bort när den pressas ner i tv-formatet (varför kunde inte denna visas på bio med 3D i Sverige?). Ändå blir det riktigt häftigt många gånger tack vare kamerans möjlighet till närbilder och jag gapar oftare än inte. Vissa nummer är tyvärr för redigerade för att man ska få en känsla av helhet och verkligen kunna svepas med och skådespeleriet är inte heller det bästa möjliga. Fast då bygger ju inte filmen på de prestationerna alls, så mycket som akrobaternas skicklighet och alla som deltar är helt makalösa artister i absolut världsklass!

Cirkus med clowner och elefanter på ett ben har jag inte mycket till övers för, men den mer gammeldags varianten av tivoli som här visas upp är förtrollande. Smidiga människor hängande och svängande i trapets, kastande sina kollegor med livet hela tiden som insats är onekligen otroligt fascinerande.

Tyvärr saknas något i helheten om man ska se på det som film, och film ska det ju vara. Skaparna borde helt enkelt ha koncentrerat sig mer på den röda tråden - kärlekshistorien, för som det är nu blir det inte så mycket mer än ett best of Cirque du Soleil. Väldigt bäst i och för sig, men sådana samlingar finns ju redan vad jag vet. James Cameron i sin roll som producent hade gärna fått propsa på lite Baz Luhfmann-touch för att få till den rätta känslan och en lyckad show kombinerat med trovärdig lovestory, för tyvärr håller det inte helt. Men resultatet är ändå väldigt läckert och fantasifullt och mycket, mycket sevärt!