Citizen Schein 2017

Att Olof Palme och Harry Schein var polare är naturligtvis välkänt, likaså att de spelade ”dålig tennis” – det är Palmes ord – tillsammans under många år. Överlag är PR-geniet och mediemogulen Scheins liv synnerligen väldokumenterat: För den som vill förkovra sig finns bland annat ett antal memoarer och den sju år gamla och tokhyllade antologin ”Citizen Schein” att tillgå.

Nycanders dokumentär fungerar som ett utmärkt substitut om man nu inte vill tillägna sig historien om Filminstitutets grundare i litterär form. Det är klassiskt och stiligt berättat. Vi följer Schein från det att han som fjortonåring skickas till Sverige av sin mor på flykt undan nazisterna, hela vägen till graven. Däremellan lägger han grunden för ett kulturpolitiskt arv som film-Sverige har haft att förhålla sig till i över femtio år.

Schein själv får komma till tals i både intervjuer och memoarutdrag, i sällskap av en mängd kulturpersonligheter och samhällshöjdare – Olof Palme, Ingvar Carlsson, Åsa Moberg, Harriet Andersson, Liv Ullman med flera. Särskilt Ingvar Carlsson framstår som ett tacksamt intervjuobjekt i sammanhanget. Den forne statsministern levererar med gott humör ett flertal underhållande anekdoter och lyfter fram Scheins krönikor i Dagens Nyheter från åttiotalet som ett avundsvärt livsverk, även om man skulle räkna bort allt annat som hanns med. 

För Scheins CV var ju som bekant spektakulärt. Utöver filmreformen från 1963 och inrättandet av Svenska Filminstitutet höll han en rad nyckelpositioner inom press och film, och halvt i förbifarten gjorde han sig en förmögenhet som kemiingenjör. I rollen som filmrecensent var han sträng nog att till och med tvåla till Bergman ett par gånger, även om de två senare blev vänner, och hans numera klassiska, filmkritiska credo förtjänar fortfarande att citeras:

Den estetiska hållningen var enligt honom själv svårförenlig med det mesta som Sverige hade presterat i filmväg pre-Schein, och när SVT vid ett tillfälle gav sig till att visa "Åsa-Nisse" på bästa sändningstid satte Harry ned foten så hårt i debattstudion att han sannolikt fick halva Sverige emot sig. Palme kommenterade otypiskt debaclet med att säga att det antagligen var enda gången han hade sett Harry Schein göra bort sig offentligt – att angripa Åsa-Nisse, och därmed själva folksjälen, var ett tecken på att den österrikiske invandraren ”inte förstod Sverige”. 

Inte för att Schein var ovan att skaffa sig fiender. Nycander visar med skärpa hur avskydd Harry Schein var i film-Sverige under långa perioder, samt hur konflikten med framåtryckande filmvänstern, där en ung Roy Andersson var namnkunnig medlem, kom att få ödesmättade konsekvenser för honom på sikt.

Det finns en melankolisk grundton i ”Citizen Schein”, som ljuder under bilderna av den solbrände, karismatiske Schein där han leende och med eleganta kliv tar sig upp till den absoluta makttoppen. I den berättelsen finns en i grunden ensam människa som redan som tonårig flykting tappar tilliten till både sin familj och människor i allmänhet, och som i det barnlösa äktenskapet med den flyktiga Ingrid Thulin finner en livskompromiss vars villkor dikteras av någon annan.

”Citizen Schein” är ett fingertoppskänsligt tidsdokument och ett månfacetterat personporträtt, men det är i de små, sorgliga stunderna – som när en ofrivilligt pensionerad, frånskild Schein sitter ensam i sin gigantiska Danderydsvilla och konstaterar att det vore trevligt med barnbarn – som den verkligen bränner till. Makten har alltid ett pris, till och med för Harry Schein.