CJ7 2008

Med småkultiga filmsuccér som "Shaolin Soccer" och "Kung Fu Hustle" verkar vår nye Jackie Chan vara trött på sin vuxna publik och riktar sig med sin senaste sci-fi komedi till de mindre och deras medföljande föräldrar. Nya "CJ7" är ett homage till Spielbergs klassiker "ET". En variant som tar ut svängarna mer än vad Drew Barrymores pensionärsskrynklige alien någonsin gjorde. Stephen Chow fortsätter att göra vad han gör bäst. Barnsligt bisarr komedi kryddad med asiatisk kampsport.

I "CJ7" intar han rollen som den hårt arbetande fadern Ti som hur han än försöker inte verkar kunna försörja sin son Dicky (Jiao Xu). Utan varje krona går åt till att sätta sonen i privatskola. Där han ironiskt nog mobbas stenhårt av ett gäng småbrats. När så Chow Ti (Stephen Chow) under sitt rutinmässiga sopsökande efter nåt användbart stöter på en grön rund boll från yttre rymden som han ger till sin son, verkar livet ta en annan vändning. Snart morphar den underliga studsbollen till en bisarr liten gummihund som får Robin Williams flubbisar (Flubber) att framstå som stela.

Chow älskar sin överdrift. Något som funkar i en excentrisk komedi där kung-fu-sparkar varvas med slafsiga slapstickskämt. Och något som möjligtvis hade gått hem i den här 7-årsrullen om det inte hade blivit så plagierat. Stephen Chow visar nämligen prov på dålig fantasi när "CJ7" snor en massa element från hans tidigare verk. Antihjälten, spektakulära fajtscener, stil och berättarsätt. Samma, bara anpassat till en yngre publik.

Den stora nyheten är att huvudrollen Dicky spelas av en flicka - Jiao Xu. Vågat och överraskande och för den delen så bra gjort att jag fick läsa mig till "könsskillnaden" efteråt. Något som får en att tro på allt som sagts om smådopade kinesiska flickor med övernaturliga talanger. Självklart inte sant. Men som film är CJ:n fortfarande inte mycket att höja ögonbrynen över.

Inte ens en oväntad twist som får även mig att klämma fram en tår gör upp för en ganska spattig film. Sentimentaliteten kommer för sent för att blidka. Mer som ett fördröjt klimax än en trovärdig del av filmen. Chow lyckas helt enkelt aldrig tackla de där allvarliga ämnena seriöst. Snarare väljer han att sopa fattigdomen, föräldralösheten och mobbingen under mattan. Allt i komedins tecken. Det är som det är. "CJ7" är bitvis rolig och riktigt söt men utan att riktigt lyfta över småfnittren och pokémonstuket.