Cliffhanger - Svindlande avgrund 1993

Filmens prolog, med sjukt intensiva 12 minuter, är otroligt stark, och sätter ribban för det som följer. ”Cliffhanger” är en film som jag har sett om och om igen. Och som jag älskade den! Nu var det ett tag sen sist, och det är med viss tvekan jag sätter mig tillrätta och trycker på play. Dock var min initiala oro för att förstöra de fina minnena, tack och lov obefogad. För jodå. Jag är fortsatt förtjust ut i fingerspetsarna. Även om älska är ett väl starkt ord idag, så måste jag erkänna att jag åter satt där med andan i halsgropen, från början till slut.

 

Filmen kretsar kring en räddningsstyrka vid Rocky Mountains i Colorado. Ett värdetransportrån i luften går fel och 30 miljoner dollar hamnar någonstans bland bergens snöiga toppar. Rånarna, under ledning av terroristen Eric Qualen (John Lithgow) anropar stationen och låtsas vara i nöd. Bergsklättrarna som likt scouter alltid är redo, mobiliserar sig genast, utan en aning om vad som faktiskt väntar dem.

 

Vi lär känna en liten klunga individer, precis lagom mycket, för att bry oss. Resten fixar farten och alla de otaliga turerna som tar oss på många bekanta svängar. Svängar som ändå lyckas med bedriften att överraska här och var.

 

Sylvester Stallone är riktigt bra som den traumatiserade Gabe, som efter en räddningsfadäs lever med skuldtyngda axlar. Även Janine Turner som hans flickvän Jessie, liksom Michael Rooker som vännen Hal gör fina och trovärdiga insatser. Lithgow är likaledes suverän som skurken, om än lätt karikatyrisk. Något som i och för sig inte stör i detta, även annars smått överdrivna sammanhang.

 

För överdrivet är det, vilket vi med fördel bör välja att bortse ifrån. Och varför skulle vi inte göra det, när vi istället bara kan njuta av det vi bjuds på? För även om en del är rätt dumt, är det inte mindre underbart och underhållande för det. ”Cliffhanger” levererar det som utlovas och det räcker oanat långt, eller låt säga högt.

 

Renny Harlin har regisserat och tycka vad man tycka vill om hans senare alster så måste jag ändå säga att den här typen av gastkramande action behärskar han väl. ”Cliffhanger” är en salig blandning av spänning och dramatik, starka känslor och jäkligt mycket blodigt våld. Allt är paketerat snyggt och levereras med högt tempo och utan betänkligheter. Det händer verkligen något hela tiden, och allt vill man som åskådare hänga med på. Det finns inga transportsträckor någonstans, utan snarare är det pang på mest hela tiden. Vissa stunder, när filmen försöker finna ett mer känslosamt djup, är mindre bra, men turligt nog dröjer sig inte de scenerna kvar för länge. Och direkt efter är det åter - fullt ös, medvetslös.

 

Det är rätt mycket ytterligheter. De onda är råbarkade sadister, och de goda helylle hyvens. Nyanseringar är föga förekommande hos varken karaktärer eller i dialog. Och det är väl knappast det som är styrkan heller i den här typen av visuell underhållning.

 

Fotot över de fantastiska klippformationerna är magnifikt, och bergen i bakgrunden skapar en perfekt kuliss för det blodiga dramat som utspelas där framför. Det finns såklart en hel del specialeffekter, varav vissa är riktigt schyssta och andra knappast får mina ögonbryn att höjas. Det som dock då, men fortsatt alltså även idag starkt övertygar, är de många vågade stuntsen. Både av Stallone själv, men också av det synnerligen modiga stuntteamet.

 

”Cliffhanger” handlar om både faran men också den motsägelsefulla friheten, som bergstopparna representerar. Filmen må ha ett antal år på nacken, men faktum är att det mesta funkar än idag. Detta tack vare träffsäker regi och riktigt bra skådisar. Jag köper kanske inte exakt allt överallt, men tillräckligt många för att helhjärtat njuta av färden.