Close 2022

”Boys will be boys” kallas det. Pojkar är pojkar och med det kommer att vara maskulin, grabbig och lite kaxig. Samtidigt finns det något genuint oskuldsfullt och fint i två unga pojkars vänskap och hur de som barn hittills undgått påtvingade stereotyper.

 

Detta skildrar belgiska filmskaparen Lukas Dhont briljant i sin andra film efter Cannes-favoriten ”Girl”. Han återigen skrivit manus med partnern Angelo Tijssens och berättar med imponerande finkänslighet hur en kärleksfull vänskapsrelation raseras på grund av omvärldens cynism.

 

13-åriga Léo (Eden Dambrine) och Rémi (Gustav De Waele) är oskiljaktiga bästisar som gör allt tillsammans, inklusive regelbundna övernattningar där de med fyndiga metoder hjälper varandra att somna. Men när de börjar i en ny skola får en oskyldig men desto mer destruktiv fråga från de nya klasskamraterna Léo att distansera sig från en förvirrad Rémi.

 

Det ska inte avslöjas för mycket vad som sedan sker men det är en film som utan stora gester eller manipulerande musik är rent av hjärtskärande. Det är en ärlig och autentisk film befriad från stereotyper som ondskefulla mobbare eller oförstående eller frånvarande föräldrar.

 

Léo och Rémi är helt vanliga pojkar med helt vanliga liv, och deras vänskap är lika intim som oskyldig. Men omgivningens ifrågasättande fördomar kommer som ett slag i ansiktet och båda, speciellt Léo, tvingas tvivla på sådant barn inte borde behöva tänka på.

 

Här vädras infekterade könsroller och sårbar manlighet utan att man viftar med någon övertydlig pekpinne. En tragedi i handlingen gör att barnen tvingas att växa upp med försöka besvara omöjliga vuxenfrågor om ansvar medan de vuxna tafatt försöker agera som de mentorer de förväntas vara.

 

Men det är främst ur barnen och inte minst Léos perspektiv. Speciellt rörande är hans relation med storebrodern och dennes tystlåtna beskyddande. Men även Rémis mamma (Émilie Dequenne, ”Saker vi säger, saker vi gör”) utvecklar en trevande relation med Léo som berör.

 

Vi har alla varit barn och kan lätt relatera till hur den mest stabila, jämnstarka vänskapen kan sättas på prov när jämnåriga tittar, fnissar och kommenterar. Det är gripande och tragiskt på en nivå där man får lust att stiga in i filmen och utropa ”Ni är ju bara barn!”.

 

Dhont bevisar återigen hur han galant hanterar viktiga ämnen som unga människors känslor och identitet. Det hjälper självklart med en övertygande ensemble som ger oss sympatiska karaktärer av kött och blod. Speciellt unga Dambrine och De Waele är de typerna av barnskådespelare vars spel känns som genuina reaktioner och att de inte spelar överhuvudtaget. Speciellt nykomlingen Dambrines stora, vilsna ögon förmedlar så mycket mer känslor än någon dialog skulle kunna göra.

 

”Close” ger oss inga självklara svar på stora frågor eller problem som löses i slutet. Det är en tragisk historia med en glimt av hopp i slutet, en påminnelse om hur skör oskuldsfulla barns relationer är och vikten av att bevara de så länge som möjligt. En mer än välförtjänt Oscarsnominering än någon och en fantastisk andra film för den alltmer lovande Dhont och hans manuspartner Tijssens.