Closer 2004

Vad kännetecknar en ihågkommen (därmed inte sagt framgångsrik) musik, bok eller film? Egentligen är väl denna fråga retorisk men för säkerhets skull skriver jag svaret: att den, på något sätt, väckt uppmärksamhet. Reaktionen som alstrats kan ha varit positiv eller negativ, viktigast är att ”kulturkonsumenten” inte tillåtits sitta likgiltig.

Spontant känns det som om skräck är den genre som har högst odds att väcka en känsla hos publiken (hur många av oss har inte, från TV-soffan, skrikit ”Vänd dig om!!!” till personerna i rutan alternativt hånskrattat åt huvudpersonernas tafflighet), medan relationsdramer riskerar att hamna i bortglömda medelmåttornas fack då de varken är tillräckligt bra eller tillräckligt dåliga för att bli ihågkomna. Eller rättare sagt, nu vill jag inte dra alla relationsdramer över en kam, för relationer mellan människor är spännande (annars hade väl inte alla dokusåpor varit så populära), så länge som det inte handlar om konventionella kärleksrelationer. Innan jag såg ”Closer” misstänkte jag att den skulle behandla det sistnämnda och det visade sig att så mycket väl var fallet – men risken är liten att ”Closer” kommer att anklagas för att inte beröra sina tittare tillräckligt då filmen behandlar ett konventionellt ämne på ett okonventionellt sätt.

Precis som alltid i fallet med kärleksrelationer är handlingen i grunden enkel, men ändå mycket komplicerad. Dan (Jude Law) och Alice (Natalie Portman) träffas, av en slump, och blir kära. Efter ett tag träffar Dan Anna (Julia Roberts), vill inleda en relation med henne, men blir avvisad när Anna får höra om Alices existens. Dan inleder då en relation med Larry (Clive Owen) över Internet, i vilken den förre låtsas vara Anna. När Anna och Larry träffas i verkligheten, förälskar de sig i varandra och gifter sig. Anna upptäcker dock snart att det där med att ha en affär med Dan kanske inte var så fel i alla fall. Så de båda inleder en romans vid sidan om, med alla konsekvenser som brukar följa. Man skulle säkert kunna göra något komiskt av denna intrig, men Mike Nichols ger oss istället en mycket sorglig historia om fyra mänskliga människor. Här är kärleken inte enbart god och ödmjuk, utan även kontrollerande, manipulerande och sårande. Detta är inte roligt att se om man som jag fortfarande hyser en patetisk förhoppning om den eviga och sanna kärleken, en kärlek som det bara finns en av. Så om du hör till dem som berördes av scenen i ”Sagan om ringen” i vilken Arwen valde kärleken till Aragorn framför ett evigt liv skall du inte se ”Closer” för dess syn på kärlek.

Däremot finns det tre punkter för vilkas skull filmen verkligen är sevärd (om du nu kan stå ut med en cynisk, eller kanske snarare sagt, realistisk syn på kärleken). För det första: sättet på vilket scenerna avlöser varandra. Jag imponerades djupt av det. Mellan två scener kan det gå dagar, veckor eller månader. Och vad som hänt sen sist och hur lång tid förflutit, får vi åskådare veta genom att lyssna till dialogen. Bara det faktum att vi vid tidshopp slipper den tråkiga textremsan på vilken det står ”x dagar/veckor/månader/år senare” är värt en applåd. För det andra: sättet på vilket ”Closer” leker med vår fantasi genom att få oss att tro att vi får se allt, medan vi egentligen knappt får se något. Jag talar givetvis om filmens anknytning till sex. En stor del av handlingen berör sex, och även om ingen sexscen visas visuellt var min spontana tanke direkt efter ”Closers” slut att nästan hälften av filmen bestått av sådana scener. Slutligen, för det tredje: sättet på vilket Mike Nichols använder sig av fyra kända skådespelares ansikten. I vanliga fall brukar de stora filmstjärnorna utmärkas i filmerna, men inte här. Redan i första scenen ser jag endast de spelade rollerna och inte skådespelarna. Kanske beror det på regissörens skicklighet eller på själva historiens styrka? Vad vet jag? Huvudsaken är att det fungerar.

Trots mina lovord gick jag ut från biografen med en svårdefinierad negativ känsla. Det kändes som en sorts besvikelse. Men inte på själva filmen utan på det faktum att filmen uppvisade en så sann och därmed deprimerande bild av verkligheten (samtidigt hade jag blivit mycket besviken om Nichols istället använt sig av den traditionella mallen för kärleksrelationer på film – men jag blir väl aldrig nöjd). Och detta gör filmen plågsam att se. Dagarna efter visningen försökte jag intala mig att ”Closer” bara är en film som gjorts av cyniska människor för cyniska människor – men resultatet blev ungefär detsamma som när jag var tretton och efter att ha sett ”Candyman” försökte övertyga mig själv om att inget skulle hända om jag ställde mig framför spegeln.

ONÖDIGT VETANDE Clive Owen spelade rollen som Dan i teater-uppsättningen av "Closer". Nu spelar han Larry, medan Jude Law har rollen som Dan.

Från början var Cate Blanchett tänkt för rollen som Anna (som i filmen spelas av Julia Roberts).