Cloverfield 2008

Det är utan tvekan årets största hajp. Monsterfilmen "Cloverfield" som alla viskat och undrat om. Inte utan anledning heller för förundransvärt lite har läckt ut om filmen. Förutom en trailer som fick de flesta av oss att komma i brallan av förväntan så har det mesta varit rena spekulationer. Vad är det för monster? Är det ens ett monster? Nå, nånting är det i alla fall som bestämmer sig för att gå bärsärkargång i New York.

Inledningen är stillsam. Sådär som i en berg-och-dalbana precis innan man störtas ner i en avgrund. Rob (Michael Stahl-David) ska ta sitt pick och pack och flytta till Japan (ironiskt nog Godzilla-land) och vännerna har samlats för en dundrande överraskningsfest. Där finns hans ex Beth (Odette Yustman), brorsan Jason (Mike Vogel), dennes tjej Lily (Jessica Lucas) och så hans bäste vän Hub (T.J Miller) som dokumenterar allt på kamera. Det dricks, det festas och en del intriger hinner skapas innan ni vet vad bestämmer sig för att göra entré. Och det är inte heller förrän då som filmen verkligen kommer igång. En jordbävning skakar marken och helt plötsligt kommer huvudet på frihetsgudinnan flygande. Så är kaoscirkusen igång.

För mig är producenten J.J. Abrams någon att lita på. Ett kvalitetsmärke om man så vill. Genom åren har han utvecklats från att skriva halvdana manuskript till att vara producent för riktig kvalité och så den kommande Star Trek-filmen såklart. Tur då att han är med på ett hörn.

I ”Cloverfield” har filmtekniken med handhållen kamera från ”Blair Witch Project” korsbefruktats med ”Godzilla”. Ett genidrag med skrämmande monstruöst resultat. Ett starkt eko av 9/11 skickar också rysningar nerför vilken ryggrad som helst. För det är intensivt. Vi får följa våra, till antalet varierande, karaktärer på deras flykt. En skakig och maximalt intensiv tur genom Manhattans gator, tunnlar och slutligen ruiner. Vid vissa tillfällen känns den fruktansvärda spänningen så påtaglig att jag nästan glömmer att andas. Visst jag fick ont i huvudet och det kan möjligtvis vara snurrigt och något förvirrande när bilderna rusar förbi utan något fokus men i slutändan är det jävligt häftigt.

Personligen är jag tacksam att man valt det smakfulla introduktionssättet för vårt monster, tell-don't-show. Just samma tillvägagångssätt som gjort andra föregångare såsom ”Alien” så lyckade. Att man en stor del av filmen hör och då och då skymtar det fruktansvärda gör att man hunnit gnaga ner till nagelbanden innan man får se vad som dolt sig bakom all detta hyschande. Och för er som undrar. Ja, det är ett grymt monster, mätbart med t.o.m. ”The Host” och med en liten extra bonus på köpet.

Slutligen. Må så vara att karaktärsutvecklingen kommer till ett fullständigt stopp under de cirka sextio minuterna då New Yorks skyskrapor möbleras om, att skådespeleriet inte är så vidare bra men däremot effektivt, och kanske var slutet något snöpligt men att vid det här laget gnälla på nåt sånt är att ägna sig åt petitesser. Med den här monsterfilmen vet du vad du får och du får det hela vägen. ”Cloverfield” är utan överdrift årets nervhammare.