Club Sandwich 2014

16-åriga Hector och hans mamma har levt tillsammans som en liten familj i hela Hectors liv. De står varandra så nära att de knappt behöver prata för att kommunicera, utan har sina invanda rutiner och vanor likt ett gammalt par. Tillsammans är de på semester, och eftersom det är lågsäsong är de de enda gästerna på det hotell de bor på. Ända tills Jazmin och hennes far och hans nya fru dyker upp.

Jazmin och Hector, som är jämnåriga, blir vänner och försöker hitta sätt att spendera tid tillsammans på tu man hand. Tillsammans börjar de upptäcka både sina egna och varandras kroppar. Hectors mamma blir svartsjuk över att behöva dela med sig av sin son, och kommer ständigt i vägen för ungdomarnas relation. Hennes svartsjuka skapar friktion mellan henne och sonen, och deras rutiner och samspel rubbas. I en relation som tidigare inte behövde någon kommunikation blir nu bristen på kommunikation plötsligt smärtsamt uppenbar.

Filmen berättas med en minimalistisk berättarteknik, med långa tagningar, lite eller ingen dialog och utan pålagd musik. Det skulle ha kunnat fungera för att uttrycka den leda som den kan innebära för en 16-åring att spendera dagarna ensam med sin mamma på ett hotell, men skådespelarna lyckas inte fullt ut bära upp filmens stilistiska uttryck. Det långsamma tempot kräver starka karaktärer och en sympati för dem som inte finns där. Det är först en bra bit in i filmen som känslan av att där faktiskt finns en handling uppstår, och när ett litet mått av sympati väl byggs upp så är det för sent för att kompensera för den brist på engagemang som redan fått överhanden.

Om filmens ton hade ändrats när Jazmin kommer in i bilden skulle valet av berättarteknik vara mer förståeligt. Men tempot fortsätter i samma oengagerade stil utan att erbjuda någon chans till lättnad undan den tryckta stämningen.

Hector tycks redan från filmens början vara trött på sin mammas dominans och hennes behov av kärlek och bekräftelse från honom. När han äntligen i form av Jazmin får en anledning att sätta sig upp mot sin mor är befrielsen, som börjar med att Jazmin gav honom en deodorant för män så att han skulle slippa använda sin mors, total. Och förhållandet mellan Hector och Jazmin är på flera sätt väldigt gulligt, särskilt i det att ingen av dem kan klassas som den sortens kärleksobjekt som vi är vana att se. De är båda socialt obekväma och med filmmått mätt tämligen oattraktiva, men totalt obekymrade av detta faktum. Och mot filmens slut har de trots den sega starten ändå lyckats med att skapa om inte engagemang för dem så åtminstone ett litet mått av sympati.

Räddningen från ett bottenbetyg kommer genom den nedtonade humorn som ibland tittar fram under ytan, och som till slut är vad som gör Hector relaterbar trots sin och alla andras uppenbara brist på social kompetens. Humorn mellan mamman och sonen blir till en befrielse från den obekväma känslan av att de båda i sin nästan onaturligt nära relation fungerar som varandras asexuella substitut till romantiska relationer.

I det stora hela är "Club Sandwich" en ganska ordinär berättelse om en ung man som upptäcker sig själv. Men det hade kunnat vara betydligt värre - Jazmin är åtminstone ingen manic pixie dream girl.