Coach Carter 2005

Pop quiz, hot shot. Några tonåringar som ingen bryr sig om, med en så gott som självklar mindre lyckad framtid framför sig, får en ny lärare som får dem att tro på sig själva och att just de kan komma hur långt som helst. Dennes arbetsmetoder ogillas av skolledningen och hans/hennes fortsatta arbete hotas, tills eleverna själva ställer upp och visar vem de helst vill ska undervisa dem. Vilken film tänker jag på? Vissa säger kanske ”Mona Lisas leende”, andra ”Farliga sinnen”, eller något annat av de många exempel som finns. Och lika säkert som att 1+1 är 2, är att har man sett en, har man sett alla.

Till denna hög kan man nu addera ännu en: “Coach Carter”. Filmen är också lika mycket sportfilm, en liknande genre, också med väldigt begränsade möjligheter till variation – ett halvt misslyckat lag med alla odds emot sig lyckas få nytt hopp, övervinna hindren och ta sig till det där superheta nationella mästerskapen alla drömt om men ingen vågat hoppas på.

Kort sagt, ”Coach Carter” är en film med ett angeläget budskap, men det är ett budskap som redan framförts via detta medium alltför många gånger. Samuel L. Jackson spelar basketcoachen som tar sig an ett förlorande high school-lag och på kort tid lär dem vikten av teamwork, och gör dem till vinnare. Men hans regler är klara, för att spela i hans lag krävs närvaro på skolundervisningen och betyg som kan få in grabbarna på college. I en miljö där fler hamnar i fängelse eller på bårhuset än college, ser både föräldrar och lärarkåren Ken Carter som skvatt galen. Fast Carter ger inte upp.

Mitt intresse för sportfilmer är inte särskilt högt, och speciellt som historien inte är nyskapande blir jag först glad nån gång i mitten av filmen då det hela tar en oväntad vändning. Carter sätter hänglås på gympasalen när laget misslyckats med att leva upp till hans regler, vilket skapar uppror och till och med tidningsrubriker. Men konflikten blir inte långvarig, och snart är vi tillbaka på basketplanen, bland nu än mer kämparvilliga atleter och fler visdomsord från coachen.

Musikkanalen MTV är medproducenter, troligen som ett försök att locka de yngre tittarna till biograferna, de som möjligen kan lära sig något av denna historia. MTVs inblandning har dock resulterat i två saker – med jämna mellanrum dyker en r’n’b- eller hip hoplåt upp i högtalarna, och basketbollen har fått oförklarliga ljudeffekter varje gång den svischar förbi kameran eller in i korgen. Jag har ingen aning om vem som bör beskyllas för filmens största misstag, men vad den saknar är någon form av respekt för sin målpublik. Carters 15-mannalag blir enbart statister i skuggan av veteranskådespelaren Jackson, istället för några som dagens unga osäkra grabbar från ghettot skulle kunna identifiera sig med. De små tafatta försök till att ge några av dem egna liv, konflikter och storylines – en har skumma affärer på gång, en har garvid flickvän, en har oturen att vara coachens son - är så oengagerande och framför allt korta att de lika gärna kunde klippts bort. Den sanna historien om Ken Carter och hans okonventionella arbetsmetoder blir filmens enda bärande punkt, men tyvärr räcker inte ett par tidningsartiklar till att bygga en hel långfilm på.