Cobain: Montage of Heck 2015

Det här är inte den första dokumentären om grungeikonen Kurt Cobain. Men regissören Brett Morgan – som 2003 gjorde den (med rätta) hyllade Hollywooddokumnetären "The Kid Stays in the Picture" – är den första som fått tillgång till Cobainfamiljens egna arkiv. Det är Courtney Love som först kläckte idén och enligt uppgift har Morgan arbetat till och från på filmen sendan 2007. Resultatet är lika deprimerande som fantastiskt.

Här blandas traditionella talking heads-intervjuer med gamla super 8-filmer, tecknade dramatiska partier, tv-bilder och en rad mycket närgångna videofilmer (ofta tagna av Kurt eller Courtney själva). I grunden är det en mer eller mindre kronologisk berättelse om skilsmässobarnet Kurt som ganska tidigt i livet hamnar snett och känner sig utstött av sin familj. Han flyttar in hos sin pappa, men blir tvungen att lämna huset efter en tid då han anses vara för jobbig. En kringflackande barndom och tonår gör att han drömmer intensivt efter någonstans att höra hemma. En egen familj. När han hittar musiken faller bitarna på plats.

Det är slående att "Montage of Heck" är mindre intresserad av nittiotalsgrungen som fenomen, och Kurts oönskade roll som dess ikon och representant, än av vad som egentligen drev hon att skriva de ilskna och explosiva låtar han gjorde. För det är helt klart att Kurt Cobain var en svårt plågad man, som kanske kände lite för mycket för sitt eget bästa. Familjeproblemen och magåkomman vars smärtor ledde Cobain allt djupare in i ett destruktivt heroinmissbruk, var kanske de två största skälen till hans ångestfyllda liv. Därför är det också fint att se att han fann lyckan i sin relation med Courtney Love, och deras barn Francis Bean (även medproducent till den här filmen).

I slutändan är det en oundviklig resa mot det yttersta mörkret. Det finns bara ett slut. Regissör Morgan väljer klokt nog att fokusera på Cobains liv, istället för hans död. Vi vet redan vad som hände, även om det fortfarande är lite av ett mysterium varför han valde att avsluta sitt liv.

Personligen var jag aldrig ett stort fan av Nirvana när det begav sig. Jag gillade mer mjuka, mindre kompromisslösa grungeband som Pearl Jam eller Stone Temple Pilots. Den explosiva ilskan i Cobains sånger som talade direkt till hjärtet hos oräkneliga grungekids världen över skrämde mig antar jag. I "Montage of Heck" blir styrkan i bandets musik ännu starkare när den läggs över montage av hans gamla nedklottrade anteckningar och gamla filmer. Det är en i alla bemärkelser smått briljant rockdokumentär.

Filmen visas bara på bio i två dagar. Varför är ett mysterium. Kanske bedöms publiken vara för liten, kanske är det bara ett sätt att bygga hype för en kommande dvd. Har du det minsta intresse för Nirvana, rock eller musik överhuvudtaget, så gör dig en tjänst och pallra dig iväg till en biograf och se den innan den försvinner. Det är som sagt antagligen inte den första dokumentären om Kurt Cobain, antagligen inte heller den sista. Men det är definitivt den bästa.