Cobweb 2023

Vi får möta åttaårige Peter som bor med sin mamma och pappa i ett gammalt ruckel till hus. Han är mobbad i skolan och känner sig inte helt trygg hemma heller. På kvällarna, i sitt rum, hör han knackningar i väggarna, som sedermera blir till försiktiga, varnande viskningar. Vem är flickan som pratar med honom och vad vill hon?

 

Hemmet är skådeplatsen för dramat som utspelas utifrån Peters perspektiv. Vi får följa och förstå tillvaron med honom, så även om vissa skeenden och ageranden stundvis känns överspelade, så köper jag dem av just den anledningen. 

 

Stämningen i filmen är från början obehagligt illavarslande, mycket tack vare det exceptionellt vackra fotot av Philip Lozano. Han leker med skuggor, kontraster och kusliga kameravinklar, vilket förstärker den hotfulla känslan av att något hela tiden lurar runt hörnet. Och det gör det också.

 

”Cobweb” är en mörk film, både bokstavligt, men även bildligt. Den handlar om ängslighet, vilda fantasier och ett barns längtan efter trygghet och sammanhang. Manuset av Chris Thomas Devlin har sina logiska luckor och en hel del röda trådar lämnas dinglande åt sitt öde. Det gör inte så mycket då regissören Samuel Bodin knyter samman de viktigaste. Fortsatt finns dock vissa brister i dramaturgin och tempot, som stundom är forcerat och andra gånger vacklande. Samtidigt har filmen en fantastisk förmåga att överraska, till och med när det kommer till välbekanta grepp som jump scares. 

 

Woody Norman (”C’mon C’mon”) i rollen som Peter, spelar ut sin eskalerande rädsla och oro intill perfektion. Han är återhållsam i sina känslor och uttryck och just därför trovärdig. Även Lizzy Caplan (”Cloverfield”) som hans mamma och Antony Starr (”The Boys”) som pappan, är övertygande i sin ambivalenta omsorg över sonen. Framförallt Caplan får ha roligt med sin rollgestaltning, och hon visar upp sidor som garanterat kommer hemsöka mig i mina mardrömmar.

 

”Cobweb” är en skönt skrämmande film, som gör det en rysare gärna ska göra - skapar pirrande oro i kroppen. Speltiden är på nätta 88 minuter, vilket idag förtjänar en mindre applåd i sig. Mot slutet spårar det mesta ur, vilket resulterar i en närmast skrattretande antiklimax. Jag kan dock förlåta den och andra brister, och väljer att efteråt mest minnas känslan av småmysigt obehag.