Cocaine Bear 2023

”Cocaine Bear” sätter stämningen med första rutan med typsnitt i ”He-man”-stil och maxade hårdrockstoner – här utlovas ett smaskigt, blodigt äventyr klätt i chockrosa byxdress och Casio-klocka.

 

Manusförfattaren Jimmy Warden har snappat upp en sann händelse från 1985 om en polisman som hittade en bag med kokain i ett naturreservat. Bagen hade kastats ut från ett plan med intentionen att plockas upp av hantlangare, men innehållet blev i stället uppätet av en svartbjörn som till följd dog av en överdos. Man tror att flera djur i reservatet tillsammans snortat kokain för flera miljoner dollar.

 

Det är med avstamp i denna nyhetshändelse som den blodtörstande kokainbjörnen kom till liv. Och om du möter en kokainbjörn i skogen gäller varken ”If it’s black fight back, if it’s brown lay down” utan bara att hastigt omfamna livet på andra sidan.

 

Jag hade grava fördomar om konceptet. En hel film om en kokainhög svartbjörn lät tramsigt och associationer gick till kassa monsterfilmer: en kavalkad av lågbudget-effekter och förutsägbart humorlösa jumpscare-scener. Men det fick jag äta upp. Redan med första köttiga benresten som spottas ut skrattar jag högt.

 

Filmen följer flera människor som av olika anledning är på väg till naturreservatet och kokainbjörnens hemvist. Vi får se två tweens som skolkat från skolan för att måla ett vattenfall, gangsters (Ray Liotta med flera) som är ansvariga för den försvunna kokainlasten, naturreservatets kärlekskranka ranger, ett tjuvaktigt tonårsgäng och tweenens ena mamma (Keri Russell) på jakt efter sin försvunna dotter.

 

Folks kroppsdelar flyger av i en rasande fart. Förutom att vara en klassisk splatterkomedi med humoristiska mordscener, som då ambulansföraren försöker föra den skadade rangern i säkerhet samtidigt som björnen äter upp hennes kollega och radion spelar ”Just Can’t Get Enough”, lyckas skaparna också med att föra in en underfundig symbolik.

 

Björnen är nämligen inte vilken björn som helst. Det är en mammabjörn. Som liksom tweenens mamma gör allt för att skydda, och nära, sina ungar (även om det är på kokain). Och ingen i sällskapet vill egentligen döda björnen. Det finns en inneboende mänsklig fascination och naiv vurm för det stora fluffiga djuret. Den enda som självklart kan, och verkligen vill, orsaka mammabjörnen reell skada är berättelsens gangster och tillika dåliga pappa.

 

Elizabeth Banks ville med ”Cocaine Bear” också bryta föreställningen om vilken typ av produktioner kvinnor kan göra genom att regissera en ”manlig och musklig” film. Resultatet är också en härligt hård mammafilm.

 

Som regissör är Elizabeth Banks relativt oerfaren och det märks delvis på ojämnheten i intensitet och tempo. Men ambitionen finns att sälla sig till filmer som ”Zombieland”, ”Shaun of The Dead” och ”Tucker & Dale vs Evil” En extra stor eloge går också till kompositören av soundtracket. De har verkligen lyckats med en perfekt kombination av 80-talshits och äventyrsspels-känsla. Mompower i neonrosa med utropstecken! Helt enkelt.

 

(Och för den som inte kan vänta till premiären finns ett 8-bitars spel baserat på filmen att underhålla sig med under tiden.)