Coco 2017

"Coco" är berättelsen om tolvåriga Miguel Rivera (Anthony Gonzalez röst) som bor i den lilla staden Santa Cecilia i Mexico. Miguel älskar att sjunga och spela gitarr, och dyrkar minnet av den största låtskrivaren av dem alla, Ernesto de la Cruz (Benjamin Bratt).

Dessvärre är Miguels familj den enda i byn som inte tycker om musik, och han är tvungen att spela och sjunga i smyg. Enligt familjelegenden övergav hans mormors morfar, som var musiker, sin familj, som istället fick försörja sig som skomakare.

Sedan dess har skomakeriet växt till en familjeföretag där alla tillverkar skor. ”Du är en Rivera, och alla Rivera är skomakare, inifrån och ut”, har Miguel fått sig itutat sedan barnsben. Den enda som möjligtvis förstår honom är gammelmormorn Mamá Coco (Ana Ofelia Murguia), som han anförtror allt. Hemligheterna är säkra hos henne eftersom hon är dement, och bara kommer ihåg sin ”Papá” - musikern som övergav dem.

Det lägger grunden för Miguels äventyr, som börjar när byn ska fira de dödas dag. En gång per år hedrar man de döda med bilder, mat och dekorationer på altare, och tror att de under den natten återvänder till de levandes värld. Händelserna går snabbt framåt i berättelsen, en sak leder till en annan, och snart befinner sig Miguel i stället i dödsriket.

Där får han strax sällskap av knasbollen Héctor (Gael Garcia Bernal), vars karaktär så småningom visar sig vara mycket mer är så, och tillsammans ger de sig av för att söka upp de la Cruz. Men tiden är knapp, för ju längre Miguel stannar på den andra sidan, desto större är chansen att han fastnar hos de döda. Bara en välsignelse av en familjemedlem innan solen går upp kan rädda honom tillbaka till de levandes värld...

Turerna och vändningarna är många, men de är alltigenom lättbegripliga och enkla att följa, eftersom filmen är logiskt och skickligt berättad, och de 109 minuterna går väldigt snabbt.

Först och främst, filmen är ett måste för alla som gillar animerad film! Jag kan inte minnas att jag sett något så välgjort förr, och särskilt detaljrikedomen i scenen när Miguel kommer till dödsriket, samt närbilden på Cocos händer har etsat sig fast i mitt minne. Men så står ju också animatörveteranen Adrian Molina (”Råttatouille”, ”Monsters University”), och regissören Lee Unkrich ("Toy Story 3", ”Hitta Nemo”) bakom produktionen.

En annan viktig aspekt som filmen hyllats för, är dess autenticitet och respekt för den mexikanska kulturen. Istället för att porträttera Mexiko ur ett exotiskt utanförperspektiv, har de mexikanska recensionerna gång på gång bekräftat hur vackert och respektfullt filmen representerar Mexiko och dess andliga sedvänjor. "Coco" öppnade i Mexiko en månad innan den öppnade i USA, och blev snabbt den största biosuccén där någonsin.

Var beredda på mycket humor, som när de återvändande döda måste deklarera de offergåvor de tar med sig tillbaka i tullen som på en flygplats, och mycket gråt, eftersom det faktiskt handlar om hur man förhåller sig till sina saknade nära och kära.

Så finns det någonting som är värt mindre än fem stjärnor alls i denna fantastiska film? Mnjaaa, för mig personligen skulle det kanske i sådana fall vara Disney-filmernas eviga moraliserande om att familjen alltid kommer först, och följer man sina drömmar utan familjens välsignelse slutar det illa.

Jag tänker på alla de barn som faktiskt inte har det stödet hemifrån, och måste titta igenom film efter film där det bankas in att är föräldern elak, så är det för att det egentligen bara är en styvförälder eller i vilket fall utan blodsband, för den riktiga föräldern är en ädel, godhjärtad kung eller drottning eller världens bästa låtskrivare...

Men det är kanske sådana drömmar de små behöver, vad vet jag. I vilket fall som helst så lyser ”Coco” klart som en av årets bästa filmer, och får högsta poäng av mig!