Coco Chanel & Igor Stravinsky 2009

Filmen tar sin början i Paris 1913 och Coco Chanel och Igor Stravinsky har redan träffats. Hon är även med när hans "Våroffer" spelas för första gången, vilken skapar totalt kaos i teatersalongen eftersom den ansågs så provocerande. Coco Chanel gillade att provocera och att vara en rebell och såg väl antagligen något liknande i Stravinsky som kunde göra de rika parisarna så upprörda. Men det är först sju år senare 1920 som deras intensiva kärlekshistoria börjar.

Som sagt början lovar mycket och särskilt den bombastiska "Våroffer"-scenen är underbar. Musiken, dansarna, spänningen i luften och det kaos som ett musikstycke kan skapa, eller kunde göra på den tiden i alla fall, är fascinerande. Men i resten av filmen är det för många långsamma scener där de promenerar i skogen eller runt i det stora huset. Det är vacker musik, ingen pratar och det är bara för trist. Såklart är inte hela filmen fylld av dessa scener men de är lite för många. Den där dramatiken som fanns med i början återkommer inte.

Något som filmen har är i alla fall skönhet och då framför allt i kläderna och i Coco Chanels villa som inte liknar något annat med sina svartvita tapeter och speciella inredning. Som hon själv säger, "visst gillar jag färger, bara det är svart".

Precis som i "Coco - livet före Chanel" framstår hon även här som en rebell som går sin egen väg. Men hon framstår också som en kall och rätt elak kvinna som behandlar sina anställda och sina medmänniskor som sophögar. Man gillar henne inte riktigt alltså även om man förstår att även hon har känslor. Jag blir lite nyfiken på varför hon har blivit sådan men det får man inte riktigt något svar på. Anna Mouglalis spelar henne i alla fall väldigt bra.

Den skådespelarinsats som är bäst är dock Yelena Morozova som spelar Stravinskys fru. Hon sticker ut och framstår som en riktig människa mitt bland de konstnärliga snobbiga genierna. Jag är också lite nyfiken på hur Igor Stravinsky var som person i verkligheten för i den här filmen framstår han faktiskt som en tönt utan egen vilja och som lätt duperas av den manipulativa Coco. Eller är han kanske en sådan lidande konstnär att han inte anser sig behöva tänka på den där med att han sårar sin fru? Att han tycker att han är det främsta geniet i huset råder det inga tvivel om. Coco Chanel är ju bara en "tygförsäljerska".

Behållningen av filmen är musiken, kläderna, huset och till viss del spänningen mellan Chanel och Stravinsky innan det oundvikliga sker. Men karaktärerna skulle gärna ha fått utvecklats mer för nu finns det en del frågetecken. För att filmen riktigt ska gripa tag behövs även den dramatik som faktiskt finns med i början. Trots att filmen tappar fart tycker jag ändå att den är sevärd.