Colossal 2016

Gloria (Anne Hathaway) är en loser, en ganska tragisk sådan som försöker dölja sitt alkoholberoende med otaliga ursäkter, bortförklaringar och inte minst ett livskrisförnekande festande. Alla inslag i ett ganska tomt och vilset liv.

 

Så Gloria tar det känslomässigt stadiga beslutet att lämna sin tillvaro i New York City och ta sig tillbaka till sin gamla hemstad för att jobba som bartender. Hey, ingen kan anklaga henne för att inte försöka och en liten småort ute på vischan kan ju vara den säkraste platsen att hänga på när ett gigantiskt monster plötsligt dyker upp mitt i centrala Seoul, ett monster som inte bara tycks vara början på en monsterinvasion utan även ha en obehaglig koppling till henne själv.

Regissören och tillika manusförfattaren Nacho Vigalondo har låtit fantasin styra pennan och sannolikt kommit upp med årets mest originella story. En kreatörs vision om livet i all sin jävlighet och människan i all vår patetiskhet, synd bara att det faller på sin säregenhet. Med alla dessa -heter är det å andra sidan en film som inte lämnar en utan varken en åsikt eller någon sorts insikt men för all del med lika många frågetecken för det känns som Nacho i sin Grande ambition (get it?) tappar bort sin egen tanke.

Anne Hathaway är som gjord för rollen som ja, loser. Inte så mycket för att hon lätt kan typecastas i just det facket utan för att det helt enkelt är Hathaway vi pratar om, duh! Att börja sin karriär som ”accidental princess”, fortsätta som sångfågel i klassikern ”Les Miserables” och därefter lädertajt catwoman i Nolans ”The Dark Knight Rises”, kräver sin talang vad man än må tycka. Och det är sannerligen hon, med diskreta bi-insatser från Jason Sudeikis och Dan Stevens, som är filmens stjärna och motor.

Men detta till trots blir det lite monotont att se Gloria supgråta framför tv, pissa bort sin karriär och bara generellt sunka bort sitt liv. Istället för en genuin betraktelse av livet så blir det mer en djupdykning i någon sorts symbolisk revansch-heroism där Anne Hathaway inte får chansen att utveckla varken sin karaktärs komplexitet eller den oundvikliga hanteringen av livets jävlighet som vi alla ställs inför. Den som så ofta leder till insiktsfulla svar om livets mening... eller inte.

Att sätta en rubrik som ”kolossalt mediokert” kan tycks kolossalt hårt men allt är relativt när det handlar om förväntningar, både vad gäller livet och vad gäller film.