Comandante 2023

Historien har verklighetsbakgrund och utspelas hösten 1940, under andra världskriget. Dramat handlar om hur en man osjälviskt räddade livet på nästan 30 av sina fiender.

 

Salvatore Todaro är kommendör på ubåten Capellini i den italienska flottan. Hans uppgift är att leda och ta hand om sin besättning för att kunna krossa motståndarna, de allierade styrkorna. När hans ubåt bombar sönder ett skepp i Atlanten, väljer kommendören att ta med de överlevande och frakta dem till trygghet. Ett initiativ som inte uppskattas av alla.

 

Inledningen av filmen är trevande och innan jag riktigt förstår vad jag kan förvänta mig, blir jag konfunderad. Jag hör olika röster uttrycka tankar och känslor i voice over, vilket först låter mest krystat inte alls fungerar. Det gör heller inte de stilistiska tillbakablickarna. Överlag är det visuella, trots vackert foto, pretentiöst och alldeles för tillrättalagt en bit in i filmen. Men när väl det faktiska dramat till sjöss tar vid, börjar det mesta andra falla på sin plats. Efter att min initiala förvirring släppt, kan också jag se och förstå vitsen med vissa av de tidigare tveksamma valen, och faktiskt njuta av det som sedan följer. 

 

Jag är erkänt svag för den här typen av storslagen emotionell utvikning, och tänker inte be om ursäkt för det. Vi bjuds upp till en oerhört känslosam vals och det är ofta allt annat än subtilt, men jag tackar ja och hänger på.

 

Filmer om krig, ära och hjältemod blir ofta väldigt patriotiska, och det här är inget undantag. Jag tycker dock inte att den nationalistiska vurmen stör, eftersom den nationsöverskridande empatin hela tiden är i fokus. Den är dessutom väldigt smittande och rätt vad det är sitter jag där och kan inte sluta hulka. För det är så fint med omsorg av andra, men också så fruktansvärt tragiskt och meningslöst med krig. Vilket på något sätt blir extra påtagligt nu när vi igen lever intill ett. Det känns så kallhjärtat kalkylerat att skicka unga människor till fronten för att döda och själva bli dödade, oavsett var det förekommer. Men just därför blir det så hjärtskärande när någon väljer att faktiskt gå emot sitt syfte och istället väljer att skona liv. 

 

Det är verkligen genomgående välspelat men Pierfrancesco Favino i huvudrollen är fullständigt lysande. Han äger varje bildruta med sin närvaro och starka utstrålning som med lätthet tar sig genom duken. Han är den hårdföre hjälten, men också den mjuka tröstande fadern. De flesta andra är biroller i hans drama, och trots att han tveklöst bär detta på egna axlar, så hade jag ändå velat se lite mer av även andra karaktärer och relationer.

 

”Comandante” är trots tradig start en gripande film, som engagerar med enkla välbeprövade medel. Vi har absolut sett den här typen av krigsromantiska dramer om brödraskap och kamp tidigare. Och även om det ofta är rätt förutsägbart, så får vi mot slutet en något djupare inblick i medkänsla och humanism, och vad som faktiskt sker under ytan. Både bildligt och bokstavligt.