Come Away 2020

En ballad blir inte romantisk enbart för att du sjunger orden ”kärlek” och ”älskar”. På samma sätt blir en film inte magisk för att du nämner ordet ”magi”. ”Come Away” är en film som desperat försöker uppnå sagolik stämning genom att med feta citat referera till ”Alice och underlandet” och ”Peter Pan” men magin uteblir dessvärre.
 
I en inte fullt meningsfull ramhistoria berättar en mamma (stjärnskottet Gugu Mbatha-Raw i en absurt kort gästroll) om sin barndom på brittiska landsbygden. Där flyr hon och sina två bröder in i fantasins värld tills en tragedi hotar att ödelägga familjelyckan. Medan föräldrarna (Angelina Jolie, David Oyelowo) kämpar så slits syskonen mellan barndomens glada lekar och pressen att bli vuxna.
 
Regissören Brenda Chapman blev historisk som första kvinna att regissera en animerad studiofilm (”Prinsen av Egypten”) och gjorde även det smått underskattade Pixar-äventyret ”Modig”. Ironiskt nog är det några korta, animerade sekvenser som funkar bäst här för med levande skådespelare trampar Chapman tyvärr vatten.
 
Det är ett typiskt exempel på en familjefilm som vill säga så mycket och har så stora ambitioner i att kombinera allvarliga teman med barnsagor att det blir varken eller. Det är för dystert och deppigt för de små men för barnsligt och naivt för vuxna. Man väntar på att gripas tag och kastas in i barnens förtrollade fantasivärld men förgäves.
 
Helt hopplöst är det visserligen inte. Det är välgjort och vackert. Barnskådespelarna är tillräckligt charmiga och Oyelowo sevärd som alltid, vilket även gäller begåvade Anna Chancellor som hans bitska svägerska. Jolie däremot (i distraherande peruk och brittisk accent) är aningen bortkastad, vilket även gäller veteraner som Michael Caine och Derek Jacobi.
 
Det är alltid välkommet att introducera mångfald i såväl familjefilm som fantasygenren men liksom tidigare försöket ”Ett veck i tiden” lider denna av ett underpresterande manus. Vuxna teman som alkoholism och spelberoende rimmar illa med Lewis Carroll och J.M. Barries klassiska sagofigurer och när sagoreferenserna klarnar blir det mer en jaha-upplevelse än någon magi. I slutändan är ”Come Away” tyvärr lika lättglömd och oinspirerad som dess titel.