Konklaven 2024

Den tysk-österrikiska regissören Edward Berger (“All Quiet on the Western Front”) är tillbaka med ett imponerande drama baserat på Robert Harris roman från 2016, och som redan blivit en av årets snackisar!

 

Filmen inleds lika vackert som illavarslande med närbild på Kardinal Lawrences (Ralph Fiennes) nacke när han med tunga, beslutsamma steg vandrar genom Vatikanens korridorer. Påven har dött och nu ska en efterträdare utses. Lawrence ansvarar för att övervaka valet av nästa påve bland ett hundratal kandidater som kallats dit för att rösta.

 

Det är lättare sagt än gjort då den nya påven måste få minst 72 av rösterna, och de flesta tycks själva hungra efter påveämbetet.

 

Meningsskiljaktigheterna går isär inte bara om vilken kandidat som är mest lämpad, utan även hur kyrkans framtid ska utformas. Vissa är konservativa, andra progressiva. Diskussionerna går heta, och här finns inte så lite satir som till exempel i att båda sidorna är rörande överens om att det är säkrast att inte nämna kvinnorna alls.

 

Nej, tågordningen är inte mer helig bland kyrkans män i “Konklaven“ än i vilket politiskt sammanhang som helst. Det viskas och smids planer i korridorerna, intrigerna tätnar, och fällor gillras för att besudla de andra kandidaternas rykten. Nigerianske Adeyemi (Lucian Msamati) exempelvis är populär och skulle skriva historia som den första svarta påven - om inte den ambitiösa strebern Tremblay (John Lithgow) hittat begravda hemligheter…

 

Här finns också den dynamiske, karismatiske Tedesco (Sergio Castellitto) som är populär bland de konservativa, samt Bellini (Stanley Tucci) som har stora planer på att modernisera kyrkan. Lawrence röstar på Bellini - men bara till en början, för snart står det klart att denne inte kommer få tillräckligt gehör för att vinna. Röstningen fortgår under flera dagar, röstkorten bränns, men fortfarande utan den vita rök som tillkännager att ny påve valts.

 

Men Lawrence själv då? Han som tycks så underordnad sanning och rättvisa, och som till skillnad från de övriga inte framhäver sitt jag. Trosproblem, förklarar han, vilket gör honom ovärdig - eller? Åtminstone Bellini tycks se dolda ambitioner i hans agerande. Men mysteriet tätnar när en för dem helt okänd kardinal dyker upp; Benitez (Carlos Diehz) som ska ha utnämnts i hemlighet till ärkebiskop av Kabul. Och i bakgrunden skymtar nunnorna förbi, ansiktslösa och uppassande, ditkallade för att laga mat och assistera. Endast Isabella Rossellinis Syster Agnes trotsar slutligen traditionerna och tar till orda…

 

Först och främst måste den sagolika scenografin prisas. Vatikanen har detaljrikt återskapats, och de stramt vackra miljöerna med detaljer i svart eller guld utgör effektfulla bakgrunder till kardinalernas röda dräkter. Närbilder på detaljer som påvens ring blandas med närbilder på kardinalernas fårade ansikten eller deras bakhuvuden vid samtal, försjunkna i tankar, eller i rörelse på väg någonstans.

Ett exempel på visuell fröjd är när kardinalerna strömmar över marken med paraplyer i regn, sedda ovanifrån. Man får nästan känslan av den typ av scenografi som är återkommande i asiatiska kostymdraman.

 

Skådespeleriet är effektfullt återhållsamt, särkilt hos Fiennes introverta rollfigur, men filmen blir inte mindre spännande för det - tvärtom får man nästan lite thrillerkänsla när röstningen fortskrider och nya ess rockärmen uppdagas efter de hemliga samtalen i korridorerna.

 

Flödet är perfekt och håller uppmärksamheten under filmens två timmar. Dock är den mer filosoferande än känslosam, slutet känns lite tveksamt, och måhända är inte strukturen helt unik jämfört med övriga politiskt draman - det unika här är att handlingen utspelar sig i Vatikanen.

Som icke-katolik får man lära sig mycket om dess dolda värld och mystiska riter i ett visuellt njutningsfullt paket.