Connie och Carla 2004

Trots att deras uppträdanden i den livliga Chicago-flygplatsens mindre livliga bar inte lockar särskilt mångas uppmärksamhet, så finns passionen och glöden där, och de byter kläder och huvudbonader i ett rasande tempo, dag efter dag. När tjejerna en dag blir vittne till ett maffiamord, och råkar skrika och bli sedda såklart, är det dags att slänga in perukerna i bakluckan på sin skrothög och dra hemifrån fort som bara den. Med maffian i hälarna hamnar de i West Hollywood, där de hittar den perfekta täckmanteln – de ska bli dragshowartister. Med de två största perukerna de hittar, två kilo smink och basröster gör de succé på gayhakens scener…

I ”Mitt stora feta grekiska bröllop” skrev Nia Vardalos om ett ämne som låg henne varmt om hjärtat. Replikerna och karaktärerna var hämtade ur hennes egna liv, kritikerna älskade det och hon blev bland annat Oscarsnominerad för manuset. Däremot tror jag inte hon så mycket som träffat en enda dragshowartist i hela sitt liv, eller sett en dragshow mer än att hon kanske kollat på ”The Birdcage” på video ett par gånger. Inte ens ”Priscilla – Öknens drottning”, nej, då hade det åtminstone varit lite humor och underhållningsvärde i hennes och Toni Collettes uppträdanden.

Nia har också passat på att skriva den bästa och största rollen till sig själv, den egoistiska lilla hyndan... Hon har dramatiska pauser, många egna scener, samt ett kärleksintresse. Carlas karaktär känns bara som en rolig sidekick. Vilket är synd då det är hon som gör den roligaste och mest trovärdiga insatsen av de två. Nia suger, rent ut sagt, jag kan inte komma på något annat ord för hennes skådespeleri här i ”Connie och Carla”. Hon passar inte det minsta i rollen som en man som klär ut sig till kvinna. Hon hade gjort bäst i att lämna sitt stora feta grekiska arsle utanför projektet och överlämna sin huvudroll till någon annan. Men så går det väl när de enda filmrollerna man får är de man själv skrivit!

Att slå ihop 90-talskomedierna ”En värsting till syster” och ”Mrs. Doubtfire” är verkligen ingen bra idé. För det första så är de flesta trötta på dessa filmer vid det här laget, och för det andra tillför manusförfattaren tillika huvudrolls-innehavaren Nia Vardalos inte historierna något originellt. Det är pinsamt dåligt, helt enkelt. Ryska yrkesmördare som snyftar till musikaler som ”Rent”, eller stormar in mitt under pågående föreställning och viftar med sina vapen till den inget ont anande publikens förtjusning, är som taget ur nånting med Stefan o Krister i huvudrollerna.

Och vad gör agent Mulder mitt i denna smörja…?